Käraste barnbarns barnbarn

Att skriva till sina barnbarns barnbarn. Till Holger och Millas barnbarn… En fascinerande tanke. Eller mer än fascinerande.

Jag tänker mig att du /ni som detta främst är riktat till läser det här någon gång mellan åren 2080 – 2100. Svindlande tanke. Lockande tanke…

(Om du hör till mina vänner nu 2017 och läser min blogg ibland så undrar du troligen vad jag håller på med nu. Ja, det här lite flummigt. Men du får gärna läsa vidare du också).

Det här är avstampet, grunden. Och det första inlägget på bloggen som jag kommer att skriva ut och sätta i pärmen ”Till mina barnbarns barnbarn”. En pärm med vita blad, fyllda med ord och bilder; är det görligt år 2080? Ja, jag tror faktiskt det.

Min pappas moster Frida skrev 1959 ner berättelser kring livet på gården i Ösby i Knutby.

Hon börjar så här:

När man talar om Thünegården är det särskilt en gestalt som kommer i förgrunden, min mormor. Hon gick i byn under namnet mor Hansson; hon var född i Edsbro den 14-3-1836.

Som ung flicka kom hon hit till Knutby som Ansgarius Hanssons brud. Han övertog fädernegården i Ösby by där de bosatte sig. Deras gård låg intill nuvarande Knut Erikssons gård. Lantmäteriet var då ännu ej genomfört.

Mormor var med på den tiden när syster ärvde hälften mot bror. I hennes familj fanns 4 barn, 3 bröder och 1 flicka, och hon var yngst. Fadern dog tidigt. Den äldsta brodern övertog gården, modern fick undantag, och så fort syskonen blev stora hjälpte de sin äldsta bror på gården. Det var ej alltid så lätt, men mormor hade från barndomen ett ljust och glatt sinne som följde henne hela livet. Så växte hon upp till en ung kvinna.

På den tiden var det brukligt med bönemän och så en dag kom bönemän från Knutby till Edsbro, och så blev det bestämt mellan de unga.

I hemgift måste en bondflicka på den tiden ha minst 1 ko med sig till det nya hemmet. Men hennes mor levde ju på undantag och hade bara 1 ko och den måste hon ju ha kvar. Nu skulle 1 kalv läggas på och det tog ju flera år innan den blev färdig. Ansgarius ville ej vänta och då fick bruden resa till sitt nya hem utan ko, den kom 2 år senare.

Frida berättar mycket om sin och farmors mormor Maria Josefina. Men jag önskar att hon berättat ännu mer; Maria Josefina förtrollar. Och tänk om Maria Josefina skrivit själv, berättat mer om sin historia, sin familj, sina styrkor och svagheter, sin förmåga att se in i framtiden.

Jag är ingen Maria Josefina. Även om jag också har namnet Maria och är född på Josefinadagen. Men Fridas skriverier om Maria Josefina får mig att tänka; kanske skulle någon/några runt åren 2080 och framåt uppskatta att läsa tankar från en kvinna som levde 4 led tidigare. På samma sätt som jag älskar berättelserna om Maria Josefina.

Om Holger eller Milla skrev så skulle de kunna börja berättelsen så här:

När man talar om Lilla Ekeby är det särskilt en gestalt som kommer i förgrunden; vår farmor. Hon gick i byn under namnet Farmor Nord; hon var född i Knutby den 21- 8-1951.

Vår farfar Rolf och farmor Åsa byggde upp Lilla Ekeby från grunden.

Lilla Ekebys mark hörde till Ekeby gård fram till 1924. Då styckas flera mindre gårdar av från Ekeby, bland annat Mälby, Skälby, Kvarnbol, Ekdalen och Gamla Ekeby.

Också ”Lilla Ekeby” styckas av för att säljas och bebyggas med bostad och ladugård. Men här finns ingen hårdjord, utan bara ängsmark. Ingen vågar köpa en mark som fryser lätt på vårarna, och som delvis kan ligga under vatten blöta vårar och höstar.

Det dröjer några år. Sen dyker Dansken upp och köper ängarna mellan ån och järnvägen. Vem dansken är vet vi inte, men marken kom att kallas Danskens ängar. På 30-talet sålde Dansken marken till farfars morfar.

För fäfot
Farfars morfar fiskar kräftor i ån, men marken arrenderar han ut åt bonden Mattson i Skälby. Säds-Matte, som han kallades, släpper sina får på ängarna. Vi hittar fortfarande rester av Säds-Mattes fårstängsel. Det gör också alla de bönder som under 40- och 50-talet köper hö på rot från ängarna, sen Säds-Mattes fåruppfödning upphört.

Näste arrendator blir Emil Eriksson som inte bara tar foder utan också odlar havre på sjöängen. Sen blir här åter betesmark, först för ”Lill-bonns” nötkreatur och senare för Acke Jakobssons travhästar. Markägare då är farfars mamma Eivor.

Hästgård planeras!
1992 har farmor och farfars hästgårdsplaner tagit ordentlig fart och farmor åker till Island och besöker ett 20-tal hästgårdar under 3 dygn. Byggnadsnämnden envisas med att säga nej till bebyggelse på Rimbo-Ekeby 1:7 och farfar och farmors planer är att istället köpa en annan gård strax utanför Rimbo.

Den gårdsauktionen, med budgivning på gårdsplanen, blir en katastrof. Mitt framför näsan på dem kom en annan familj med välfylld plånbok och snuvar dem på hela härligheten!

Tillsammans med goda vänner åker de hem till villan i Rimbo för att dränka sina sorger i te, kaffe och saft. Men ibland är det nära mellan sorg och glädje. När farfar plockar fram ett väl gömt bygglov för Rimbo-Ekeby 1:7 utbryter det stora jublet. Bygglovet hade kommit några dagar innan den just besökta gårdsauktionen! Byggnadsnämnden har ändrat sig. Så från att just ha missat en förfallen gård kan de ge sig ut till Rimbo-Ekeby för att planera för ett nybygge.

Hästgård blir verklighet
Vintern 1992 – 93 bygger de stallet. Sommaren 1993 har de invigningsfest, och islandsstoet Gjalp med fölet Hera har precis flyttat in. Hylling är kvar på Island för att betäckas. Hon kommer med båt i september. Några månader senare tar Gerda med fölet Godi flyget över till Sverige.

Farmor och farfars avel och inackorderingsverksamhet är igång!  Sommaren 1994 föds den första fölungen på gården. Under åren föds många hästar och verksamheten på gården är livlig. Farmor och farfar bor dock fortfarande i Rimbo.

Men till julen 2003 är boningshuset högst upp på kullen klart. Farfar och farmor döper sitt nya hem till Lilla Ekeby. Och efter att flera gånger om dagen ha åkt mellan villa i Rimbo och stall i Ekeby kan de efter tio års pendlande bara kika ut genom fönstren för att se att allt står rätt till.

Och där skulle Holger eller Milla, om vi har tur, kunna fortsätta berätta. Men varför låta dem göra det när källan kan skriva själv.

Nu 14 år senare är hästarna färre på gården, men här finns nu både kor och kalvar. Det känns nästan som att en cirkel åter sluts. Maria Josefinas kviga kom till hennes gård efter några år. Hit till Lilla Ekeby kom kvigor för några år sen. I år (2017) har gårdens första kalvar fötts.

Så kära barnbarns barnbarn, någon gång i framtiden, och andra i nutid; håll tillgodo med berättelser från livet på Lilla Ekeby och kanske ett och annat också från Knutby.