Detta eviga trugande! Det sitter så djup i min själ och i mina gener att jag är tveksam till om det någonsin går att få bort. Och helt bort vill jag nog inte tvinga det; men nog vore det skönt om ”har-jag-något-att-bjuda-på”-tanken höll sig lite lugnare.
Igår var det dags igen. Börje från Länsförsäkringar kom för att inspektera vår gård och göra om vår gårdsförsäkring till en lantbruksförsäkring.
Besök! Men då MÅSTE man ju ha något att bjuda på. Och det fanns absolut ingenting. Och inget att baka med. Inga ägg till sockerkaka. Eller jäst till bröd. Och inte kunde jag åka och handla; mitt nyopererade öga klarar inte bilkörning. Nära panik?.Nej, nu överdriver jag lite.
Men avsaknaden av bakingredienser fick mig verkligen att reflektera över den i familjens kvinnogenerationer hårt inpräntade vanan att ALLTID BJUDA. Jag är verkligen uppfödd med att ”ingen ska lämna mitt hus utan att ha fått något att äta”.
Hur det gick? Jo, det gick bra. Jag tog fram de tre frysta kakorna som huset äger, två frysta rågbröd, några hårdbrödskivor, bregott och den lilla biten hårdost som fanns i kylen.
Och jag trugade inte det minsta. Sa bara ”jag hann aldrig ta min frukostmacka så det är dags nu. Varsågod om du också vill ha… Börje drack två koppar kaffe och åt en halv rågmacka.
De tre kakorna låg kvar i brödkorgen när han gick. Jag har lagt in dem i frysen igen.
Idag kommer ett par killar för att mäta upp för en markis till vår altan. Jag ska inte bjuda på fika. Tänker i alla fall så just nu.
Men om jag misslyckas så finns i alla fall tre kakor att ta fram.
FARMOR NORD 