Jag känner mig fortfarande så berörd. Fylld av kärlek och beundran för sju ”nya” människor som jag precis lärt känna. Torsdag – lördag var jag på den första träffen med en självutvecklingsgrupp som jag ska tillhöra i 1,5 år. Kursen var en gåva till mig själv…
Det blev två dygn med starka känslor; glädje, förtvivlan, raseri, skratt.
Jag tror att jag aldrig tidigare blivit så fylld med ny energi, trots att dagarna i Vadstena också sög energi ur mig. Märkligt. Idag har jag nästan dansat fram i stormvindarna och vårvärmen. Skrapat vinterpäls av hästarna, pussat på kvigorna, putsat i trädgårdslandet.
Jag känner mig så säker. På att det viktigaste i livet är relationer. Och att det är viktigt att komma under ytan…
Aldrig tidigare har jag känt så starkt att ytan är en fasad. En jävla dum fasad! Det är ju där bakom som den ÄKTA MÄNNISKAN finns. Den som jag vill lära känna.
Bilden du ser häruppe målade jag i lördags. Jag la ut den på Facebook för att få kommentarer från mina vänner. Det kom många fina kommentarer. Så positivt tolkade. Ingen vågade(?) sig på känsligare tolkningar. Ville inte? Vågade inte? Såg inte?
Jo, en kommentar från vännen Susanna pekade också i riktningen att det inte bara var idyll; Susanna fick in lite undertryckt vrede och lite stress. Tack Susanna!
Varför jag går kursen? Jo, hos mig finns en längtan efter att lära känna mig själv ännu mer. Varför är mina livsregler som de är? Varför gjorde jag de valen i livet som jag gjort? Så spännande att mer lära känna den som finns djupast därinne i mig.
Vi skulle inte törsta så om inte källan fanns.
(Slutrad ur dikt av Margareta Melin)
FARMOR NORD 