När jag var liten suckade jag ibland över att jag var rödhårig, vänsterhänt och spelade cello. Numera suckar jag ibland över att orken tryter, artrosfingrarna är tjocka och stela och rumpan är för stor.
Nutidens ”bekymmer” har alla tre samma lösning. Svaret är TRÄNING.
Men det finns ingenting som jag tycker är så TRÅKIGT som träning. Och plötsligt känns det som att god hälsa är på väg att bli ett halvtidsjobb.
Jag måste alltså tvinga mig till att ha tråkigt en stund varje dag?
Är det så det är när man kommit upp till 65?
Jag har skrivit det förr. Och jag skriver det igen; jag har en livslögn och jag har en hästgård. Det sista gav det första.
Inte behöver hon med hästgård springa på gym eller i skogen. Eller ladda ner övningar från nätet. Eller riva övningar ur tidningarna. Och ligga på golvet i vardagsrummet och envisas med plankan? Jobbet på gården ger tillräcklig träning.
Pyttsan.
Nog ger gårdsjobbet en massa rörelse och en del tunga lyft. Med säkert ofta felaktig belastning. Men inte ger det någon konditionsträning/pulshöjning eller allsidig träning av kroppens alla muskler och leder.
Det finns de som inte kan leva utan att få träna. Som blir halvgalna om de inte får köra slut på sig i gymmet, på vardagsrumsgolvet eller i skogsbackarna. De har känt något som inte jag har känt. De gånger jag varit på gym har jag mest känt motstånd och i skogen känner jag dofter och ser skönhet. Om jag går i lagom fart…
Jag läser i senaste tidningen M om Eva som är med i ett Viktcoachningsprojekt.
”Eva funderar inte så mycket på träningen – hon bara gör det!”, skriver reportern i en bildtext. Och Eva själv uttalar sig i artikeln:
”Träningen har jag minst bekymmer med, den kräver bara disciplin, det är bara att göra det. Jag försöker hitta en struktur på veckan, där jag tar gummibandsträningen i början på veckan (det är tråkigast) och sparar roligare träning till slutet”.
Disciplin. Jag vet också att disciplin kan vara lösningen. För en del. DISCIPLIN. Jag tar också till disciplinen ibland. Jag har varit på gym. Jag har sprungit längs banvallen. Jag har trott på kontinuitet. Men sen övergett projektet, eftersom det ”är så tråkigt”.
Men det måste väl finns något annat sätt? Jag är ju inte ensam om att värja mig. Hela världen är ju full av otränade, halvrunda, halvsjuka människor som inte kan förmå sig till att träna regelbundet.
”Du tänker så mycket, det är bara att göra”, säger också maken. Han kan hålla med om att det är tråkigt. Men han GÖR det, ändå. Varje vardag tränar han på gymmet på jobbet. Han har det jag saknar; disciplin.
Är det måhända så att jag skulle vilja ha en dos disciplin? Nej, jag tror inte det.
Men, sen en tid tillbaka, har jag börjat fundera på om det finns något som är starkare än disciplin. Något som skulle få mig att med lätthet höja pulsen och stretcha musklerna.
Något som skulle få mina mungipor att åka upp och kroppen att längta efter mera, utan att den där förbaskade ”disciplinen” satt på min axel och gormade.
Kan det vara så att GEMENSKAP är lösningen för oss odisciplinerade?
Nu är det då hundratals läsare av detta som säger ”självklart är det så. Åsa, du har inte kommit på något nytt. Det här vet alla vi som grupptränar…”
Till er vill jag bara säga att jag är av den där sortens människor som måste få komma på saker och ting (sanningar t. ex) själv. Det fungerar inte så att någon bara kan säga det till mig.
Så därför är egentligen de här raderna alldeles meningslösa som inspiration till andra av min ”odisciplinerade sort”. De funkar inte på oss. Vi måste komma på det själva!
Men ni andra, ni som ”bara gör det” eller som har upptäckt gruppträning för länge sen, kan kanske roas eller förfasas av detta.
Vad jag upptäckt?
Jo, att både vattengympa och spinning är riktigt roligt. Samtidigt som det gör nytta på kroppen.
Inte skulle jag stå där i vattnet och vifta med tyngder på fötterna om jag var själv….
Inte skulle jag höja motståndet på cykel och stå i position 3 och känna ”jobbigare än så här kan det inte bli” om det inte var fullt av glada människor runt mig och en gruppledare som peppade till max.
Jag tror nästan att det går att bli hög på att vara i ett halvmörkt rum, där svetten sprutar och där ”jag vill vara din Margareta” dånar både ur högtalare och munnar från 30 vilt trampade människor.
GEMENSKAP verkar mycket roligare än DISCIPLIN ❤
FARMOR NORD 