Alla dessa dagar som kom och gick…

Ibland, men väldigt sällan, kan ett stråk av vemod svepa sig också runt mig. Igår hände det; under kanske bara några minuter, när jag var ute och gick med Frasse. Dikten Förlusten trängde sig på:

Alla dessa dagar som kom och gick,
inte visste jag att det var livet.

Dumheter. Så klarat att jag vet att livet består av tiden. Av dagar. Av månader. Av år. Men det är inte så ofta jag tänker på det. Jag är mest upptagen av att leva. Och faktiskt, ibland, och med åldern rätt allt oftare, fundera över vad jag gör med min tid.

Det känns ibland som att jag inte längre kan slösa bort tiden på samma sätt som tidigare.

Slösa på dagar. Utan att ens dagen därpå komma ihåg vad som hände. Demens? Nä, slöseri.

Omedvetet slösande. Det får vara slut på det.

Men inte ska jag börja göra en massa mer saker. Nej då. Det handlar inte om det. Det handlar bara om att vara mer närvarande.

Medvetet närvarande. Höra tankarna.

Det är lätt att låta tiden glida förbi, utan att lämna avtryck. Men det är ju avtrycken som blir bilden av livet. Det jag minns.

Inte behöver det hända något stort och maffigt för att jag ska säga ”det här var en bra dag, den kommer jag att komma ihåg och njuta av länge”.

Nej, det kan vara något så enkelt som en känsla av lycka när jag tittar på hunden, ett leende jag noterar från någon obekant, en doft från nygjord ost, några halvvissna blommor i en för stor vas, trygghetskänslan när broddarna fäster i isen, handens rörelse över hästens mjuka mule…

Medveten närvaro. Så enkelt. Egentligen.

Men så svårt. Oftast därför att vi ”springer” så fort, för att hinna så mycket. Själv är jag expert i den grenen.

Kanske skulle dikten istället vara så här:

Alla dessa dagar som kom och sprang,
inte visste jag att det var livet.

Om vi ”gick” mera, istället för ”sprang”, lät våra sinnen ta in mer av det vackra, hann reflektera bara ett uns mer; skulle vi då överhuvudtaget få dikten ”Förlusten” i våra tankar?