Skrämmer döden dig?

julen-2007-003Igår var det fem år sen min älskade pappa Gunnar dog. Jag saknar honom oerhört fortfarande. Men sorgen är inte lika stark länge. För några månader sen var det som att jag kunde tänka både på honom och på mamma (som dog 2013) utan att det varje gång knöt sig i hjärtat och tårarna tryckte på. Det tog lång tid. Kanske därför att de var så älskade. Eller för att sorgearbete behöver tid.

Bilden här ovan är från julen 2007. När jag tänker tillbaka på pappas sista år minns jag rädslan. Kommer jag att klara av att han dör?

Men jag minns också tydligt den känslan av att vara med hans kropp, när själen lämnat den. Magi, på en hög nivå.

Så här skrev jag ett par dagar efter pappas bortgång. Tänker att det kanske kan lindra för någon anhörig som är mitt inne i den delen av livet just nu.

Från 23 januari 2012

Jag var rädd; helt i onödan

Min pappa dog i lördagsmorse. I flera år hade jag bävat för tanken och skjutit bort att det skulle kunna hända. Tänkt att ”det kommer inte jag att klara”. Tänk så fel jag tänkte. Och än en gång fick jag bekräftat att tankar är inte alltid sanning, tankar kan faktiskt bara vara tankar! 

Nu är pappa utom synhåll, men jag vill tro att han ändå kommer att vara en väldigt närvarande pappa. Till och med de sista okontaktbara dagarna fick han mig att inte förvänta mig något, utan bara vara öppen för det som sker. Stanna upp och uppleva nuet precis som det var.

Han skulle ha kunnat vara instruktör i mindfulness, även om han inte ens kände till ordet. Han bara levde så, och spred det till oss runt omkring.

Jag har svårt att tänka mig in i hur ni som läser det här tänker. Om ni orkar läsa… vi har ju alla olika erfarenheter av döden och olika tankar inför den. Jag skulle inte ha klickat på det här blogginlägget för några månader sen. Men förstår nu att det nog stämmer att när man vågar möta det som skrämmer, så skräms det inte lika mycket längre.

Naturligtvis är det också så olika som döden möter oss. Jag är tacksam att jag fick möta den tillsammans med en gammal människa, inte en ung eller ett barn. Jag är också tacksam för att det i min familj, med långa rötter i uppländsk mylla och lera, fortfarande finns de som varit med förr. Mamma kan berätta om när hennes farfar och farmor dog hemma på gården. Och mamma fick ett fint avsked av sin egen pappa. Gissa om det stärker också mig.

Jag tror också att det var bra att mamma, bror Janne och jag kände att det var vi som bestämde under pappas sista dagar. Vi var inte på sjukhuset utan på äldreboendet Björkgården i Knutby. Vi valde att stanna där eftersom stroken var stor. Han hade varit sjuk i många år, såg inte, hörde dåligt, satt i rullstol, hade hjärtbesvär och var så trött, så trött. Så det kändes så självklart att inte koppla honom till blinkande apparater och dropp som upprätthöll ett liv som snart inte skulle vara värdigt längre.

Vår kokong under Gunnars sista dygn var ett litet rum och ”kök” med rosamönstrade tapeter och gammaldags sovrumslampa i taket. Där fanns Maud, Eva, Titti, Rosita och en uppsjö av varma kvinnor, i alla åldrar, med lugna varma händer. Händer som räckte både till Gunnar, mamma, mig och bror.

Det är klart att jag gråtit. Men inte så mycket. Och jag upptäckte något häftigt de här dagarna; att det verkligen stämmer att man är större än både sina tankar och känslor. Flera gånger har jag praktiserat att betrakta mina tankar och känslor… Jag har använt mig av tanken på ett vattenfall som kastar sig ner över bergstupet och att det går att stå där, helt skyddad, ”innanför” det forsande vattnet. Och observera det som forsar fram. Och känna att ”jag kan styra min känslor och tankar så att de inte gör allt för ont, men att de låter mig uppleva både djup sorg och stor glädje”.  (Kanske bakom en fors på Island?)

Innan jag slutar skriva nu, för att åka till mamma och sen ta kontakt med begravningsbyrå, måste jag skriva en sak till. Och det är att det blev så tydligt att kroppen är själens boning. Mamma, bror, jag och tre brorsbarn tog tillsammans adjö av pappas kropp på lördagseftermiddagen. Han var så fin i egna kläder och bror satte en tallkvist i hans hand. Men pappa var inte längre där. Det var så tydligt att han var någon annanstans. Var?

Ja, var? Den frågan är spännande att fundera över. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Kanske for själen till himlen, även om det var vindstilla den här morgonen?

Himlen? Vindstilla? Ja, jag måste berätta en sån fin historia som vi naturligtvis kom att tänka på den här dagen. Det var brorsonen Christoffer som i 5-årsåldern fick höra att mammas pappa Knut (min morfar) kom till himlen när han dog. Christoffers kommentar var: ”Då måste det ha blåst bra”!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s