Igår la jag ut en bild på Facebook där jag skrev ” Jo, det är min baksida till höger. Vad som händer här? Det tänker jag blogga om ikväll. Så om du, liksom jag, är en nyfiken person…”
Men jag var så trött igår kväll att jag aldrig berättade vidare. Nu kommer det…
Hon som sitter bredvid mig heter Linda Zakrisson. Igår morse var hon mig lika obekant som fotografen Tomas Wennbom. Numera känner jag dem båda.
Linda och jag har något tillsammans. Hon har fångat det med penseln, jag har fångat med orden. Igår var det dags att manifestera vårt samarbete vid fotografering på Café Chocolate här i Rimbo.
Någon gång i vår kommer en ovanlig och spännande bok. Den heter ”Från penseldrag till ord” och innehåller bilder och text från en väldig massa människor. Alla bosatta här i Rimbobygden.
I den boken kommer ni att få se mig och Linda från andra hållet. Mer om det vi bidrar med alldeles strax. Men först en annan bild. Framifrån. Mannen mellan oss heter Peter David.
Jag tror nästan att det är Peters förtjänst att Linda och jag sitter där. Även om han inte vill tillstå det. Han vill gärna dela äran med Susanne Pontvik. Och må så vara…
Susanne är en av tjejerna som driver Café Chocolate. Hon är också en outtröttlig och underbarn ”barnmorska” till mycket av den spirande vardagskulturen här i Rimbo. På Chocolate lyfter hon idogt fram bygdens kultur på alla tänkbara sätt. Och när hon och Peter sammanstrålade så slog det gnistor, i positiv bemärkelse.
Så nu är den snart klar; boken med bilder av Rimbos konstnärer. Och texter till bilderna, skrivna av skribenter boende här i bygden.
Jag valde att skriva till den här tavlan som Linda målat.
En bit in i novellen finns detta att läsa:
Ekan är tät och välskött, helt torr i botten. Doften av tjära kommer som små varma stötar, så jag låter handen glida runt på trät innan jag sätter mig.
Jag har suttit en god stund, lapat sol och andats sjöluft, när en solkatt får mig att titta upp mot ladugården längre bort på vägen. Där på backen står en gubbe. Han kupar händerna ovanför ögonbrynen och tittat ogenerat ner mot mig sen han ställt spaden, som väl gjorde solkatten, mot ladväggen.
Resterna av kodynga som jag inte fått bort från klacken på vänster pumps luktar fortfarande och jag tar upp skon och försöker pilla bort det sista med naglarna, så att jag har något att göra och inte enbart stirrar tillbaka. Men samtidigt kan jag inte låta bli att snegla upp mot gubben. Snart kommer han ner och kör bort mig. Tanken hinner knappt uppstå innan han redan är halvvägs ner för backen.
Han haltar, men hans steg är långa och tar honom, utan synbar brådska, ändå fort framåt. Kraften i gången, den rutiga skjortan och kepsen med en stor grodd tryckt ovanför skärmen övertygar mig; här kommer storbonden. Ingen tvekan om att det är han som äger marken, eller i alla fall känner att han har rätten till den.
Han stannar bara några meter framför mig. Fryser rörelsen i sista steget han tar. Skrämda djur brukar göra så, för att inte bli upptäckta. Men hans frysning beror nog mer på förvåning. För han stortittar. Eller snarare glor. Vill inte tro, eller kanske vill han tro, att han ser det han ser.
”Så du kom tillbaka till slut.”
Han verkar förvirrad. Dement, kanske. Vad gör man i sådana lägen? Spelar med? Ska jag säga ”ja, jag är tillbaka nu.”
Då skrattar han. Tittar på mig. Drar på munnen åt min förvirring.
”Nej, nej, tro inte att jag är så galen. Lite galen är jag nog, men jag kunde inte låta bli att säga ”så du kom tillbaka till slut”. Du är så lik en kvinna som satt där, precis som du sitter nu. Men det är mer än sextio år sen. Hon satt också så där, på kanten till ekan, försiktigt eftersom kläderna var för fina. Precis som dina. Hon hade också ljus kofta och en mörkblå duchessekjol.”
”Duchessekjol?”, säger jag mest för att ha något att säga.
”Ja, en sån där frasig och lite stel sidenkjol.”
Jag nyper i kjolen, fast jag såväl vet hur den låter och hur den känns. Siden. Eller satin, kanske. Jag gillar att bära och att köpa vintagekläder. Och mormors ungdomsgarderob har jag vänt ut och in på i letandet efter dyrgripar. Som duchessekjolen till exempel.
”Så jag är lik henne. Din ungdomsflamma?”
”Hur vet du att det var min ungdomsflamma?”
*****
Jag fick frågan av Peter varför jag valde att skriva just till Lindas bild. Jag har funderat en del över det. Och jag tror att det beror på det här:
När jag började arbeta som journalist var nyhetsbilderna i dagstidningarna svart-vita. De få gånger vi hade färgbilder i tidningen så var det nog till påsk eller jul. På kycklingar eller tomtar. Så för mig är dramatiska bilder svart-vita.
Lindas målning känns dramatisk. Det känns att det finns en historia i den. Att bilden själv kommer att berätta den historien. Bara man vill lyssna.
När jag lyssnade kom kärlekshistorien om Ingrid och Nils till mig.
Vad som hände? För att få veta det så måste du, senare i vår, köpa boken ”Från penseldrag till ord”. Jag återkommer absolut i ämnet när boken är klar ❤
FARMOR NORD 