Varför är jag ingen Ferdinand?

ferdinand

Jagar du ständigt nya kickar? Hittar på nya aktiviteter? Har du fullt med halvfärdiga projekt? Blir du lätt uttråkad; hoppar bland TV-kanalerna för att hitta något intressantare program?

Eller sitter du nöjd, som Ferdinand under korkeken?

Vi människor är olika. Och tack och lov för det. Men ibland kan jag allt fundera över varför jag ständigt måste hitta på nya saker, leta nya upplevelser/utmaningar mest hela tiden medan Roffe (maken) är så nöjd när allt går i en stilla lunk.

Varför kan inte jag nöja mig med ”stilla lunkar”?

Kanske sitter det i generna. Pappa Gunnar ville hela tiden ha något utmanande projekt på gång, något ”problem” han behövde lösa.

Jag läser Anders Hansens bok Hjärnstark och plötsligt får jag en teori om varför det kan vara så här. Det är möjligt att jag är helt ute och cyklar. Men den tanke som kommer nu är spännande, tycker jag.

Först en jämförelse: När vi talar om typ 2 diabetes används ofta uttrycket ”tjall på låset”. I det sammanhanget är problemet att insulinet inte får den effekt på cellerna som det ska ha. Insulinet (nycklarna) signalerar till cellernas receptorer (nyckelhål) att det vill öppna upp så att sockret kan komma in i cellen och bort från blodet. Men vid diabetes fungerar inte det här fantastiska systemet.

Kan det vara något liknande som händer i hjärnan när vi ”oroliga själar” hela tiden letar nya kickar?

I våra hjärnor har vi en ärtstor samling hjärnceller som av experterna kallas accumbenskärnan. Jag hade aldrig hört det namnet tidigare; vi okunnigare brukar kalla det för vårt belöningscentrum. Det är där våra känslor av välbehag kommer, den här lilla ärtstora klumpen är den som styr oss mot olika beteenden. Här finns drivkraften för vår överlevnad och för vårt mående.

Medan insulinet är ett viktigt hormon för blodsockerbalansen är dopaminet ett viktigt hormon för vårt välmående. Vi behöver dopamin för att må bra. Vissa av oss jagar dopaminkickar. Det är precis som att belöningscentrum  inte får nog.

Eller är det så att dopaminet inte kommer ditin till ”ärtan”? För de hormonerna måste ju liksom insulinet hitta en receptor för att komma in och glädja mig ordentligt. Har jag dåligt med receptorer eller är de bara kräsna?

Kan det vara så att jag helt enkelt har dåligt med nyckelhål där dopaminet kan komma in? Medan maken har vidöppna dörrar och därför sitter som en Ferdinand under korkeken?

Jag har inte ADHD. Men som Anders Hansen skriver så finns vi alla på ADHD-skalan och har mer eller mindre drag av diagnosen. ADHD bygger på att man har problem med tre saker: koncentration, impulsivitet och hyperaktivitet. Lite till mans och beroende på det mesta (alltifrån sömn till skolmiljö) kan vi ha problem med detta. Det går att ha ”ADH-light”, om man nu skulle vilja säga så om sitt beteende någon dag.

För att knyta ihop detta citerar jag nu Hansen rakt av:

”Intressant nog har det visat sig att människor med ADHD verkar ha färre mottagare för dopamin i sitt belöningscentrum. Det innebär att deras belöningssystem inte fungerar lika bra och att det krävs större belöningar för att dra igång det.”

Kanske har jag ”lite ADHD”? Oavsett hur det är med det så upphör jag aldrig att förvånas över vilken fantastisk uppfinning vi människor är. Och ju mer jag läser och funderar, desto mer fascinerad blir jag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s