Räknar du steg? Mäter du blodsocker?
För mig blir det svåra lättare att genomföra; om jag kan mäta resultat eller framsteg.
Det kickar mig lite, har jag märkt. Så just nu mäter jag steg och blodsocker. Det sista låter kanske lite konstigt eftersom jag inte har diabetes, men det är väldigt spännande.
Stegräknaren StepsApp är en kul kompis.
– Den visar garanterat fel, säger Roffe som påstår att han har en räknarapp som är betydligt pålitligare.
Det är möjligt att min är en glädjemätare, för det har aldrig varit så långt runt Kronberg och Västgötatorp (min populäraste hundpromenadrunda) som det är just nu. Jag har ställt om stegen till att de bara är 0,5 meter långa för att dämpa glädjen något. Men mätaren är fortfarande så uppmuntrande 🙂 Minst 14 620 steg gick jag igår under den tid jag hade telefonen på mig. 7,3 km och under 2:34 timmar. 300 kalorier strök med under dagen. Protesterar inte mot det.
Och att det var dåligt dagen innan dess stämmer ju också. För då låg jag på sängen med ”influensa”, trodde jag. Men febern i kroppen & värken i musklerna berodde nog på något annat, för igår var jag pigg igen. Fast dagen då jag låg på sängen säger StepsApp ändå att jag gick 1,2 km och i 21 minuter. Men inte är det så långt till brevlådan?
Blodsockermätningen är en annan historia. Spännande den också. Men också allvarlig. När det gäller den mätningen så är det verkligen min nyfikenhet som styr. Jag testar just nu att äta lågkolhydratkost, ingen extrem utan någonstans runt 15-20 % långsamma kolhydrater per dag. Jag har en del hjärt-kärlsjuka i generna, så det känns viktigt att hålla ”hjärtparametrar” på en bra nivå. Jag har lite för högt blodtryck och jag hade vid senaste mätningarna på Hälsocentralen också lite högt kolesterolvärde.
Inte vill jag bli en hjärtsjuk gammal tant som inte orkar gå upp för vår härliga branta backe. Så något måste ju göras. Och vad är det som gäller? Jo, kost och motion förstås.
Och att STRESSA mindre. Jag är fortfarande fenomenalt bra på vanlig ”vardagsstress”, som i mitt fall är helt onödig. Jag har en sån livssituation så att jag inte behöver stressa alls. Men ibland tror jag att jag under hela mitt arbetsliv liksom gjort mig själv beroende av att producera en massa stresshormoner.
Adrenalin, noradrenalin, kortisol och hormonerna som reglerar ämnesomsättningen; hur har de det egentligen? Suckar binjurarna? Är de supertrötta av att ha sprutat ut massor av kortisol under de senaste åren? Nä, de frågorna behöver jag nog inte ha svaret på. Jag börjar känna rätt bra hur min kropp mår.
Men varför då mäta blodsockret? Jo, därför att jag faktiskt vill få svart på vitt hur kolhydraterna beter sig i min kropp. Jag älskar frukt. Jag gillar potatis. Jag vill gärna äta bröd.
Så jag tänker ta reda på hur mycket, tillsammans med vad och i vilken form jag kan äta dessa kostens pärlor – utan att det förstör mitt hjärta och mina blodkärl allt för mycket. Och så blir jag ruskigt trött på socker-fett-debatten ibland. Letar bra fakta, med andra ord.
Och lite ”slitage” får man alltid räkna med. Det är det som är livet 🙂
FARMOR NORD 