Ljudet.
Ljudet får mig att minnas hur det var. Vanligtvis brukar det vara dofter som lättast väcker våra minnen från barndomen. Men idag var det ljudet.
Då, för länge sen: Jag låg där i höet, mitt i kornas fodergång. Varma mular puffade mig om jag låg i vägen. Jag var kanske fyra eller fem. Pappa hade precis slängt ner höet, genom luckan i taket till skullen. Så fort han petat ner tillräckligt mycket låg jag där och tittade upp; efter mer, precis som korna gjorde.
Manna från himlen. Eller i alla fall hö från skullen.
Det luktade gott. Men det är ljudet jag minns. Det där frasande ljudet när hårda grässtrån maldes i kornas munnar. Barndomsljud.
I morse upplevde jag det igen. Våra kvigor äter vanligtvis ensilage. Det frasar inte. Men igår gjorde jag en felbedömning; hade trott att mängden som var kvar skulle räcka till ikväll. Då lyfter Marcus dit en ny bal. Men det var tomt redan i morse, och mer än nio grader kallt.
Vi har ett litet lager hö. Till hästarna, ifall vi kommer i otakt med öppnandet av deras stora hösilagebalar.
I morse fick våra kvigor hö. Och mer av en tillfällighet satt jag där mitt i foderhäcken när de entusiastiskt kastade sig över frukosten.
Det låter precis som det lät när jag var liten.
Jag blundar och lyssnar.
Det låter vansinnigt gott.
Tänk om alla barn kunde få ligga i hö och lyssna till kornas tuggande. Skulle världen se bättre ut då?
Ja, det är nästan så jag tror det.
FARMOR NORD 