Krattan åker fram. Arbetsjeansen likaså. De har krympt sen i höstas.
På Facebook läser jag om vännerna Urban och IngaLena som är ”fångar i paradiset”. De är på Teneriffa och sitter i karantän i lägenhet med balkong. Får undantagsvis handla mat, gå till doktorn och till apoteket.
-Det är lugnt, skönt, tyst och lätt surrealistisk, skriver Urban.
Här på Lilla Ekeby är det också lugnt, skönt och tyst. Solen skiner. Växtligheten vill upp. Jag krattar eklöv efter eklöv efter eklöv.
Lugnet. Skönheten. Tystnaden.
Tussilagon har hittat in i en misskött rabatt. Ljuvliga lilla blomma. Helt okej att du tittar upp där.
Lika gott mår inte bänken på den lilla ”trädgårdsbalkongen”. Den börjar ruttna. Även balkongen skulle behöva lite omtanke. Den är lika gammal som vår tid här på gården, alltså snart trettio år. Där satt vi ibland och fikade sommartid, på den tiden då vi inte hade huset. Kanske ska jag göra något åt balkongen, den här sommaren.
Det slår mig att i snart trettio år har jag krattat eklöv i backen nedanför huset. Vissa år mer noga än andra år. I år har jag tänkt lägga mer omsorg på ”trädgården” än förra året.
Och jag hoppas så innerligt att atrosknäna inte har någon annan uppfattning. För att gå här i lugnet, skönheten och tystnaden är en gåva. Och att arbeta – lagom mycket – i trädgården är bra både för kropp och knopp. Jag har nästan aldrig handskar på händerna; det är skönt att stoppa fingrarna i jorden.
Jag känner också att jag mer och mer uppskattar just tystnaden. De dagar jag är själv är det tyst i vårt hus. Jag oroar mig lite för hur det ska bli när Roffe är hemma hela tiden; han har inte samma behov av tystnad som vad jag har.
Ute är det ”tyst” på ett hälsosamt sätt. För nog är där ljud, men det ljudet är sällan störande, stressande eller uppfordrande. Det är ljudligt på ett sätt som gör att vi mår bra.
Nu ska vi ut och kratta en stund till. Vi och vi? Tja, en krattar och den andra slappar eller vaktar.
FARMOR NORD 