Häromdagen gick jag på stigen i skogen.
Med tårar rinnande ner för kinderna.
Med hunden i koppel.
Med lurar i öronen.
Tänkte att jag måste ta ur lurarna och torka tårarna innan jag kom ut på den gamla banvallen som numera är gång-och cykelväg. Ifall någon skulle se mig. Kanske vilja trösta.
Men jag kunde inte förmå mig att stoppa uppspelningen av Göran Larssons bok ”Rötter och vingar. Att leva sannare, modigare och helare”. Och så tänkte jag:
Strunt samma. Tårarna får rinna.
Om någon stannar till och vill trösta mig så ska jag säga:
Jag behöver ingen tröst.
Det är inga ledsna tårar.
Syns det inte att de är glada?
Tacksamma tårar.
Jag har min historia med mig.
Inte mot mig.
FARMOR NORD 