Jag får en andra chans

Det känns som att jag fått en andra chans. Och den här gången ska jag inte ”sumpa” den.

Igår började jag Artrosskolan hos Roslagens sjukgymnastik i Norrtälje. För andra gången. Första gången var i februari 2014. Det var efter min höftoperation.

Två gånger i samma klass. Ja, det skulle man faktiskt kunna säga.

Fem år efter höftbytet kom värken i knäna. Det började före jul. Och sitter i sen dess. Jag tänker inte gnälla mer om att det gör ont; så den delen lämnar vi. Däremot tänker jag berätta om ”resan bort från värken” och till en starkare kropp. Och den börjar nu!

Hade jag skärp mig redan då, för fem år sen, så gissar jag att läget varit annorlunda nu. Jag var en duktig elev redan den gången; tränade 2 ggr i veckan, under de sex av samhället betalda träningsveckorna. Högkostnadsskyddet ni vet, visst är det fantastiskt! Instruktören Ewa-Maj stod bredvid och peppade. Det var kul, jag gjorde framsteg och var helt övertygad om att jag skulle träna vidare för att bromsa eventuell mer  ledsmärta.

Men sen efter ”skolan” rann träningen ut i sanden… Jag hade ju inte ont längre. Jag behövde inte äta värktabletter längre. Jag sov på nätterna. Jag var ju frisk igen!

Varför det gick åt pipan? Jag har skyllt på att instruktören, på Friskis & Svettis, som tog över efter Ewa-Maj, var ointresserad och dålig på att peppa mig vidare.

Ni hör hur galet det låter! Lägga skulden på någon annan.

Den här gången ska det bli annorlunda. Jag köpte nya träningsskor också förra gången. De ser fortfarande fräscha ut där de står och blänger i garderoben.

Jag har ändå köpt nya. Man ska inte underskatta symbolvärdet!

Förresten så är det en härlig vår. Frasse och jag har redan hunnit med den där snabba bajsturen. Nu är det dags för en längre morgonpromenad. Och sen väntar en härlig (och lite hård) massage hos Elisabeth på Lilla Oasen nere i Rimbo.