Jag kan inte låta bli.
Inte låta bli att skriva om det.
Om hur jag söker lugnet, men är på väg att hitta stillheten.
Kan det intressera någon mer än mig själv?
Jag vet inte.
Kanske.
För även om vi alla gärna vill tror att vi är unika så är det ju mycket som förenar oss.
Som vi alla längtar.
Finns det någon som inte vill må bra?
Längtar jag? Längtar du?
Hur gör jag? Hur gör du?
Kanske dialog.
Eller blir det bara en monolog.
Det må bli ”vilket som”.
För jag vill dokumentera det som händer inom, och runt mig, just nu.
Varför då? Jo, därför att jag tror att det är något bestående som är på gång. Och för att jag sen, längre fram någon gång, vill kunna gå tillbaka och betrakta skeendet.
Nu är det slutstressat. Nu är det slut på lugnande tuggummi-tuggande. Nu är det slutbantat. Nu är Facebook borta från mobilen. Nu är det skärmfri söndag. Nu är det tänka först och handla sen.
Nu är det lägre blodtryck än på många år. Nu är det i säng senaste tio en vardagskväll.
Fram till 35 var nyfikenheten min drivkraft. Sen blev jag konsult. Då blev ambition min nya drivkraft. Och så har det varit sen dess. Tills för något år sen. Nu börjar jag bli nyfiken igen. Utan stress, press och prestation/ambition.
Jag skulle kunna skriva dagbok. Väldigt privat. Men samtidigt är jag en person som gärna delar med mig av mina tankar. Och måhända kan någon eller några ha nytta av mina reflektioner och erfarenheter.
Jag känner, med lite eftertanke, att de här sista raderna är konstruerade och inte riktigt orsaken till varför andra än jag själv kan läsa det jag skriver. Det är nog den lilla bekräftelsedjävulen i mig som inte ger upp så lätt; men jag låter honom hållas. Det känns som att jag åtminstone har honom i koppel numera.
Så jag försöker så här.
PS till eventuella läsare: Då får gärna kommentera. Här i bloggen. Det skulle göra mig glad. Men jag ber dig; kommentera inte i länken på Facebook. För där kommer jag inte att svara.
FARMOR NORD 
Håller fullständigt med dig! Men det är inte helt enkelt, tycker jag, att verkligen få till det och att lyckas hålla livet fritt från stress… men för min del handlar det mycket om att finna en balans i tillvaron, där stressen som finns behöver mötas upp med lugnet.
GillaGillad av 1 person
Nej, enkelt är det inte. Men faktiskt enklare än vad jag trott. Kanske därför att jag först nu har insett hur viktig stillheten är för mig. För jag har nog tidigare tänkt att det är omöjligt att inte stressa. Jag har älskar att ha tusen projekt på gång samtidigt. Så för mig blev nog själva stress-press-prestation som en drog till slut. Stresshormonerna kickade igång mig; jag blev nog till och med lite hög av dem. Hur galet som helst. Men det såg jag inte då.
GillaGilla
Hej Åsa. Det låter mkt klokt och spännande att du bestämt dig för att leva ett mindre stressfyllt liv med mer plats för lugn och ro och stillhet! Förstår mkt väl vad du menar och känner när du säger: jag tror att det händer något viktigt i mitt liv just nu. Det gör det nämligen för mig också! Jag har fått många nya insikter och ögonöppnare den senaste tiden. Detta gnm att jag läst Erling Kagge, sett filmen HEAL documentary på Youtube, lyssnat på Björn & Navid;s Podd, sett och lyssnat till Adyashanti och följt hans meditationer på Youtube och sist men inte minst, fick jag ett tips igår från en god vän att se en film på Instagram om att: Göra det man gör när man gör det; dvs. att vara närvarande…. här och nu i det man håller på med och gör. Jag har lagt ut den på min fb-sida. Apropå Facebook så funderar jag starkt på stt stänga ned helt….men är inte riktigt där än. Jag önskar dig varmt lycka till med ”det nya livet”. Kram Carina
GillaGilla
Tack fina du. Jag tror att vi går lite i parallella spår. Ja, Kagge har gett mig mycket, tillsammans med några till, när det gäller just den sista pusselbiten.
Jag är inte heller riktigt framme vid att helt stänga ner Facebook…. vissa saker måste nog väntas ut.
GillaGilla
Jag tränar mig på att inte gå in i strrssen när jag jobbar. Jag förvärvdarbetar ju på Arlanda i en mycket stressande miljö. Det är ibland svårt att inte gå in i stressen, när jag möter stressade passagerare och kollegor. Mina arbetsstider är ju också stressande för min kropp med väldigt tidiga mornar och sena kvällar. Det är ju samtidigt väldigt kul och spännande med alla snabba möten med människor. Dessutom bor jag ju på landet där det är fridfullt och rofyllt.
GillaGilla
Känner igen mycket i det du skriver. Att jobbet är roligt till exempel. Och för mig gjorde det att stressen inte kändes hotfull, utan nästan stimulerande. Å landet; det är bra för oss som springer fort.
GillaGilla
Det är så sant som du skriver. Lycka till. För mig drabbades jag av sjukdom o då förstod jag vad som var viktigt i livet. Viktigt för mig var att hitta glädjen.
GillaGillad av 1 person
Ja, glädjen är nog en av våra viktigaste drivkrafter. När jag läser dina rader tänker jag på Antonovsky och KASAM (känslan av sammanhang). Känner du till honom? Jag ”träffade” honom för första gången under min naturhälsopedagogutbildning och nu har han blivit min ständige följeslagare. Han upptäckte att 1/3 av israeliska kvinnor som han intervjuat i en studie kände glädje och tacksamhet i livet trots att många av dem suttit i koncentrationsläger och också förlorat barn. Hur var det möjligt? Vilka ”verktyg” hade de för att hantera sin stress och sorg? Han fann att känslan av sammanhang var så betydelsefull. Och de parametrar han sen valde att lyfta fram var att den som känner att livet är MENINGSFULLT, HANTERBART och BEGRIPLIGT har starkare förutsättningar än andra att klara svårigheter.
GillaGilla
Tack för så fina inlägg Åsa och alla ni som skriver, läser nogsamt och tar till mig. Är inne i en djup sorg då jag förlorat både syster och Pappa med 12 dagar emellan. Livet är inte roligt just nu och alla tankar svirvlar runt, men man får inte tappa bort sig själv i det hela. Jag kämpar på, med mitt förstånd förstår jag att livet är vad man gör det till, men det är tungt. Det blir ljusare med tiden och jag är stark.
GillaGilla
Så sorgligt och svårt. Att förlora både ett syskon och sin pappa inom bara några veckor måste var något av det svåraste man kan råka ut för. Jag kan tro att du ifrågasätter mycket här i livet och funderar kring vad som är värt något i ditt eget liv för stunden. Jag hoppas att du har familj och vänner runt dig att prata med. Eller att du skriver mycket för dig själv. Jag har märkt att när man formulerar sina tankar och känslor, i prat eller skrift, så för det mig framåt… det är precis som att själva formulerandet hjälper lite grann. Liksom att låta tårarna få rinna precis så mycket som de vill. Varm kram till dig.
GillaGilla
Facebook har sina för- och nackdelar. Jag minns när jag tack vare fejan kunde hjälpa dig att promenera hästar… Jag har medvetet försökt hålla den moderna tekniken på armlängds avstånd och behöver fortfarande starta (den långsamma) datorn och gå ut på nätet för att kunna läsa mail eller kolla facebook. Min mobiltelefon (Nokia 3310) hänger med sen 2003 och jag har stängt av ljudet för sms så jag måste aktivt kolla på telefonen med jämna mellanrum. Ibland glömmer jag att sätta på den. Nattetid stänger vi ner allt nätverk hemma. Den fasta telefonen är en trygghet, under Alfrida fungerade den trots strömlöshet och nedfallna träd över ledningen, till skillnad från moderna mobiler. Jag vet inte hur länge jag klarar att hålla det såhär men jag tar det en dag i taget. Jag minns när man fick vänta på ett långsamt modems tutande och när varje minut på nätet kostade pengar. Då var man mer sparsam med den tiden och jag tror att det var hälsosamt.
GillaGillad av 1 person
Gillar det du skriver.Funderar lite över detta med ”långsam teknik” och att det verkar ha nytta med sig. Ibland får jag tanken att det vore bäst med en telefon som bara fungerade för samtal och sms. Men samtidigt tycker jag ju faktiskt att det är både bra och kul med instagram, facebook och att söka info på nätet med mobilen i handen. Kluvet!
GillaGilla
Oj, så mycket jag nickar instämmande åt! Hittade hit av en slump idag och hoppas att du kommer att skriva mer snart. 😊
GillaGillad av 1 person