Vi möttes idag, den kaxiga räven och jag. Och nu har jag honom på bild. Även om det är ”dåliga” bilder.
Jag såg honom från köksfönstret; 150-200 meter bort på fältet, nedanför vår skogshage. Jag var först inte riktigt säker på att det var en räv; mitt öga ser inte så långt… men jag anade att det var RÄVEN.
Han har strukit omkring vårt hus de senaste veckorna. Markerat revir i backen. Visat sig för Frasse i skymning och gryning; medan Frasse stått galet hoppande och skällande innanför något av fönstren i vårt hus.
Nu anade jag räven. Långt därborta. Men med den nya kameran, en underbar julklapp, SÅG jag honom. Långt därborta.
Jag stod på köksbänken. Lutade mig mot skåpet för att orka hålla kameran. Va sjutton höll han på med?
Jag tog några bilder. Stående på köksbänken, INNANFÖR fönstret. Och där bortom ligghall, vedbod och kohage jobbade han febrilt med något i dikeskanten.
Till slut gav jag upp. Gick ut. Gick mot skogsbacken och diket. Trodde att han inte längre skulle vara kvar när jag kom så nära…
Och det är i det här läget man ska vara van vid att fota med ”riktig” kamera, med bra zoom.
Jag fotar bäst med med mobilen.
RÄVEN lämnar dikeskanten där han grävde efter sork. Ställer upp sig på fältet framför mig.
”Okej. Eftersom du har en ny kamera och behöver lära dig… Plåta nu då!” Tycks han säga.
Jag fumlar med zoom och avtryckare. Var fan är skärpan…
”Nä, vet du…. så här lång chans får aldrig en djurfotograf… nu har du sumpat den. Hej då!”. . Sa räven.
Suck. Med mobilkameran hade han varit förevigad. Nu fick jag bara en nedgång till sorkarna.
FARMOR NORD 