En sällsam kärlekshistoria

IMG_9486 (redigerad)

Minns ni Ingeborg ( Bolla/ Lalla)  som jag berättade om häromdagen? Hon som satt i den fina korgstolen i trädgården. Hon var mammas farmors syster och ungmö. Eller var hon verkligen det? Mö, alltså.

IMG_9345 (redigerad)Att Bolla var ogift vet vi ju. Men hur var det egentligen med kärleken? Textraderna på bilden är skrivna av Bollas husbond Axel. Hon var hushållerska hos den gamle (?) mannen under många år.

De sparade breven, som jag har i min ägo, kommer från Axel under Bollas sista levnadsår. De är alla undertecknade av ”gamle husbond”. Så jag har, sen jag läste breven från första gången, alltid tänkt mig att Axel är en äldre man.  I breven kallar han ofta Bolla för en ”liten vildmarksjänta”.

Men oj så fel jag hade. För när jag nu läser breven ordentligare förstår jag att Bolla är 3 år äldre än Axel och att hon började arbeta hos honom när de båda var i 30-års åldern. Det är spännande att fantisera om vad som hände där på Trångsund, på Ekeby och på Kumla.

Varför blev de aldrig officiellt ett par? Och varför skriver han så ofta om att de haft både glada och ledsamma dagar tillsammans? Undrar om det finns någon nu levande som kan svara på de frågorna? Min moster Kerstin kan bekräfta att Bolla i sin ungdom var kär i Axel och att hon också fick en ring av honom. Men sen då?

(Jag vet i alla fall att Dick är hund och Stina är katt).

Bolla ska jag förstås skriva om i mina berättelser  ”Det var en gång… om tio kvinnor i Ösby”.

Men den viktigaste personen i den boken är mamma. Henne vill jag egentligen skriva en hel bok om. Jag har försökt. Och försökt igen. Och igen.

Men jag kan inte göra mammas historia rättvis. Så jag lägger manus, dagböcker, anteckningar, sjukjournaler och alla bilder på hyllan ett tag. Hennes historia är inte svår att berätta, även om den innehåller både sorg, förtvivlan, depressioner och svår ångest. Det svåra balanseras av så mycket glädje, kärlek och klokhet att helheten känns glad.

Det är snarare min förmåga som inte riktigt räcker till. Jag skriver inte tillräckligt bra. Nu vill kanske någon muntra upp mig och säga ”det gör du visst”, men det fungerar inte så. I alla fall inte för mig. I det här fallet spelar det ingen roll vad andra tycker. Det är vad jag själv tycker som betyder allt.

Kanske handlar det bara om att öva upp skrivmuskeln? Jag hoppas så. Så därför tar jag istället itu med nio andra kvinnor i släkten. För de har också fantastiska livshistorier. Har förresten inte alla människor det?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s