Finns det goda samtalet nu för tiden?

Köksbordet. Nästan varje kväll. Under hela uppväxten. Familjen förstås. Pappa, mamma, bror Janne och jag. Men nästan aldrig bara vi. Hela tiden också andra; en granne, en släkting som strök förbi, någon sommargäst som ”råkat” titta in… Till kvällste var det alltid fullt med folk runt bordet. Alltid några på hörnen. I vuxen ålder tänker jag ofta på det. Köksbordet var som en magnet.

Vad var det egentligen som hände där vid köksbordet, varenda kväll under hela min uppväxt? Jo, vi samtalade. Samtalade om dagen som varit, om sånt som hänt oss, om tankar och drömmar vi hade.

Vi hade ingen ”samtalspinne”, respekten för den som talade fanns där ändå. Vi kunde vänta ut ord och meningar, ingen skyndade på. Pappa Gunnar inflikade ibland ett uppmuntrande ”säger du det” för att signalera att han ville höra mer. Och vi andra kom ibland med frågor. Men nästan aldrig med ifrågasättande.

Vi lyssnade mer på varandra än tänkte ut vad vi själva skulle säga härnäst. Det var sällan diskussioner. Istället var det just samtal. Samtal vid dagens slut. För att stänga och göra klar den dag som gått. Så att det blev tomt i skallen åt nästa dag.

I förra veckan skrev jag ett inlägg där jag undrade om ni läsare har ”bästisar” också i vuxen ålder. Tack för alla kommentarer som kom. Och som väckte nya tankar; åtminstone i mig.

Jag fick också ett meddelande från en vän som gärna läser, men inte gillar att kommentera på Facebook. Vännen skrev bland annat:

”Jag funderar på att starta en samtalsgrupp. För djupa samtal, om livet, om politik i stort, om ekonomi, vart vi är på väg som civilisation. Vad tror du om det? En fysisk grupp, som träffas, äter, pratar, ger och tar, inte öppen för alla, enbart för de man upplever kan uppskatta och uppskattas i ett sådant forum.”

Framför mig ser jag barndomens och ungdomens köksbord i Knutby. Det goda samtalet som berikar och leder. Vad tror du som läser det här? Finns tid och längtan efter mer goda samtal år 2018?

Nere i ateljén sitter en affisch från några somrar tillbaka. Det samtalet blev aldrig av då. Men i mig gryr en längtan efter att göra det i sommar… vi kan ju hoppa qigongen och gå direkt på samtalet.