Nog vet jag att barn och djur behöver en god rytm för att må bra. Men hur är det med vuxna själar? Sådana som du och jag.
– Inte har jag tid att tänka på rytm, säger du säkert. Rytm låter som halvfart. Inte har du tid med det; du kör ju fullfart hela tiden. Å andra sidan är ju det också en rytm, men en rytm som gynnar ohälsa.
Jag tänker på de som gick före oss bråttom-själar. De fick god hjälp av ljuset och mörkret och av årscykeln för att hitta sin rytm. Och det fanns en gemensam lagom-norm som reglerades av normerna i omvärlden. Söndagen var vilodag. Affärerna stängde när kvällen kom.
Det är en annan tid nu. Men om vi stannar till en stund. Känner efter ordentligt. Vad vill kroppen & själen? Nog vill de komma i säng i hygglig tid på kvällen, sova på natten, smyga igång lite varsamt på morgonen, jobba när det är ljust ute, kura skymning när årstiden är sådan och vara vaken mera när det är ljust nästan dygnet runt. När våren kommer vill de odla, när hösten kommer vill de samla i ladorna. De har inte ett dugg emot variationer och ibland väldigt högt tempo, bara de sen får chansen att hitta tillbaka till den egna bästa-rytmen.
Numera tänker jag medvetet på att försöka vara i bästa-rytmen. Det är inte enkelt. Inte alls enkelt. Jag har fortfarande bråttom, trots att jag har dagen på mig till de få dagliga och bestämda sysslorna jag numera har. Men jag skyndar mig ändå hela tiden. För att bli klar.
Klar med hästfodring. Klar med halmning i nötdjurens ligghallar. Klar med Frassepromenaden. Klar med matlagningen. Klar med nödvändiga hushållsbestår. Klar med turen på motionscykeln. Klar med mockningen på hästarnas foderplats. Klar med att köra vatten. Klar med att….. Klar. Klar. Klar.
Det är precis som att jag vill bli klar med livet. Men det vill jag ju absolut inte…
Jag vill vara levande och leva livet. Medvetet.
FARMOR NORD 
Jamen precis så är det. Ju äldre jag blir desto mer funderar jag på alla dessa deadlines. På jobbet och i huvudet. Och min tendens att ta på mig uppgifter som andra har ansvar för men inte hunnit med. Jag har nu bestämt mig för att tänka mer på vad jag verkligen vill göra än vad jag skulle kunna hinna med. Hittils går det sådär! Det visar sig allt tydligare att jobbet betyder allt mindre. Jag behöver inte bevisa något längre, varken för mig själv eller för andra. Det är nog så kroppen gör sig redo för pensionärslivet tänker jag! Hej hopp, mindre än två år kvar.
GillaGilla
Det går lite sådär här också. Men jag känner att det blir bättre för var dag som går. Fast det är fortfarande så lätt att hamna i i det där göra-klart-för-att-göra-nästa-grej- beteende. Jag tror att du har skrivit något genialt…För nog borde det rent teoretisk bli ett mellanrummet mellan ”göra det jag vill göra” och ”göra allt jag hinner med”. Det kanske är så att det i dessa tidjaktstider finns EN BIT TID son man upptäcker först när man inte längre behöver vara duktig hela tiden. Hej hopp. Här faller snön lika vacker som i en sån där liten glasbubbla man skakade som liten.
GillaGillad av 1 person