I går kväll låg jag på kökssoffan och stirrade upp på hängande tomater. De ska mogna. De har inte det minsta bråttom. Kan det bero på att de har så bra utsikt; så varför skynda mot uppätning?
Själv har jag bråttom mest hela tiden. Jag förstår inte varför. Vill bli klar. Vill bli klart fort. Fast jag har tid och kan sjunga långsamhetens lov.
Men det sitter så hårt; bli klar. Bli klar fort. ”Sen kan du vila”. Men vem sjutton är det som säger det där ”sen kan du vila”?
Jag tittar på Frasse. Han kan koppla om mellan vila och arbete på en sekund. Särskilt om det är en brasa i närheten.
Vi går in i en lugnare tid nu. Kanske kan bråttom-genen också förmå sig till att njuta av skymningen, njuta av de långa vackra ljusen, njuta av att inte jaga till nästa arbetsuppgift.
För den kan nästan alltid vänta…
FARMOR NORD 