Under en veckas tid har jag frossat i goda luncher, 5-rättersmiddagar, ätit goda ostar, ätit pasta i Venedig, druckit vin varenda dag, och druckit snaps, radler (blandning öl/läsk) och after-walk-drink VARENDA DAG.
Allt har slunkit ner med ett visst mått av medvetenhet och måttfullhet. Även om jag inte räknat en enda kalori och inte brytt mig det minsta om det.
Om jag gått upp en massa kilon i vikt efter denna semestervecka?
Nej. Vågen visade 0,4 kilo (400 gram) mer än när jag åkte.
Jag blir fascinerad över att det går att äta och dricka så mycket utöver det behov som kroppen har av energi och näring. Utan att gå upp i vikt. Och det får mig att tänka på ett uttalande från en klient till forskaren, KBT-terapeuten och författaren Lisbeth Stahre. Den kvinnan (varför antar jag att det var en kvinna?) sa:
”Vet du, jag tror att vi som är överviktiga är personer som söker lätta lösningar i livet”.
Intressant tanke… Kan det stämma? Och att ”söka lätta lösningar”; kan det vara samma sak som att vara lat? Eller att vara bekväm?
Nog kan det hända att jag söker lätta lösningar. Men kan inte det istället tolkas som att jag är smart?
Jag funderar lite grann kring det här med lätta lösningar contra ”svårare” lösningar. Man skulle ju kunna jämföra så här:
- Förflytta sig från gatuplanet till tredje våningen. Hiss eller trapporna?
- Bråttom i tunnelbanan; Rulltrappa eller trappa?
- Byta program på tv-n: Fjärrkontroll eller trycka på knappen på tv-n?
- Färdigpizza (inkl ringa/beställa + ”hämta om tio minuter”) eller göra pizza själv?
- Bilen till busshållplatsen eller cykeltur på 15 minuter?
- Självgående gräsklippare eller ”handjagare”?
- Gå eller springa upp för backen?
- Pass på Friskis & svettis eller promenad i egen takt?
Jag får nog lov att erkänna att jag hör till de som söker lätta lösningar. Oftast.
Men…
Min vecka med sanslöst goda middagar och goda drycker hade ytterligare ett inslag. Jag vandrade. Mest uppåt, kändes det som.
Maken och jag deltog i en alpin vandring i Bad Gestain i Österrike. Vi gick ungefär 1 mil under vandringsdagarna. Det låter inte så mycket. Men när det är brant uppför så vill jag lova att det känns. Och dessutom på 2000 meters höjd.
Ibland kändes det som att jag inte fick tillräckligt med luft. Svetten rann. Jag orkade inte prata med närmaste medvandrare. Jag försökte hitta rytmen. Jag andades hela tiden med öppen mun. Ibland tänkte jag; ”nu kommer nog något blodkärl att spricka så som jag anstränger mig. Kan det här vara farligt”.
Efter 30 minuters slit kom så belöningen, sisådär 10 minuters återhämtningspaus med fantastiska vyer framför ögonen. Alperna sommartid är så vackert. Och sen var det dags för ett nytt tufft 30-minuters pass UPPÅT. Oftast rätt brant uppför. Maken, med god kondition, trippade som en bergsget en bit framför mig, ivrigt diskuterande med någon annan ”bergsget”. Själv hade jag nog med mig själv.
Varje kväll, där vid 5-rättersmiddagen var jag SÅ NÖJD med mig själv. Dagen hade inte varit ”lätt” men trevlig och oj så nöjd jag var med mig själv och livet.
Det är klart att jag hade kunnat legat och solat på en härlig strand i Grekland, eller gått mellan solstol och poolen med en drink i handen någonstans i Spanien. Men då hade jag definitivt vägt några kilo mer nu.
Vid dagens promenad med hunden tog jag faktiskt i lite extra i uppförsbackarna. Ökade farten. Istället för att, som tidigare, dra ner den.
FARMOR NORD 