Varför reste jag mig inte?

Har du varit på teater någon gång och ditt hjärta nästan svämmat över av tacksamhet över vad du just sett? Igår hände det.

Förra gången det hände för min del tror jag var när vi såg Spelman på taket på Uppsala Stadsteater. Hela publiken stod upp och applåderade när föreställningen var slut. Hyllade skådespelarna som tack.

Igår var vi på teater igen. I samma teaterrum. Med flera av samma skådespelare på scenen.

Vi såg Löwensköldska ringen – triologin. Mitt hjärta svämmade över. Ändå satt jag kvar på min rumpa på tredje raden när föreställningen var slut. Jag klappade visserligen händerna hårt och länge när skådespelarna stod vid scenkanten för att få publiken tack efter nästan tre timmar på scenen. Men…

Vad hände i mitt huvud under den där minuterna då jag klappade händerna?

Jo, ungefär så här lät det: 

”Så bra de gjorde det. Varför reser sig ingen? Varför står vi inte upp och applåderar? (Jag tittar mig runt, bakåt i salongen; har någon rest sig)

Är det något annat jag sett som varit bättre? Nej, eller… Konstigt att ingen reser sig. Det är ju pinsamt. Det är ju synd om de som står på scenen. Varför reser sig ingen så att de verkligen känner hur bra vi tycker att det var. Tänk om de inte fattar hur bra vi tycker att de var. Eller är det bara jag som tycker att de var SÅ bra? (Jag tittar mig runt, bakåt i salongen; har någon rest sig)

Men ska ingen resa på sig. Ska jag göra det?

Men var det så bra, det kanske inte var så bra att man ska resa sig?”

Och skådespelarna lämnade scenen. Och publiken gick hem.

– Det är en föreställning som skulle platsa på West End eller Broadway, skrev Leif Zern i sin recension i DN i fredags. På slutet snörpte han till sig lite , som på Tony Irving-maner i Lets dance, och klämde till med ett ”MEN… Och ”mennet” var att han tyckte att Selmas berättarröst hörs lite dåligt.

Jag håller inte med. Det här var inte konst för konstens skulle. Selma Lagerlöfs röst hördes ända in i min innersta kärna. Jag kände berättelsen starkast, inte dramat. Och vilken story det är!

Så hon kunde använda orden, hon Selma. Och så regissören Anna Azcárate kunde förvalta dem. Och så scenografin kunde bli! Och så gripande, ibland överraskande och äkta det kändes när skådespelarna använde sina kroppar och själar för att förmedla den fantastiska historien.

Och där satt jag på min rumpa och kunde inte ens resa mig som tack.