Hinn med att vägra förfallet ;-)

Oj, så mycket reaktioner det blev igår, när jag skrev om ”förfallet” som då och då drabbar mig och hemmet. Lättja, depression eller ett normalt leverne för en tant som bor på vischan och prioriterar djur, natur och familjen? Buden var många.

I Facebookgruppen Glesbygdsgirls var igenkänningsfaktorn hög. Där instämde folk, de ”skrattade”, de funderade över sina egna beteenden och det blev bitvis en både rolig och givande diskussion.

Samhörighetskänsla.

I min egen Facebookgrupp och i bloggens kommentarer var det också mest glada tillrop. När jag sen kikade på vilka som gillat mitt inlägg så ser jag att de flesta bor på landet och har det ungefär som jag. Eller också känner de mig. Och vet hur jag är.

Men det var få ”stadsbor” som gillat eller kommenterat. Jo, Lill kommenterade: ”Detta tycker jag tyder på en depression”. Iskallt, knivskarpt, korthugget.

Jag blev tvungen att fråga varför hon trodde så. ”När man inte sköter sin hygien eller sitt hem för att man inte orkar brukar det vara tecken på depression”. Jag blev tvungen att gå tillbaka och läsa mitt inlägg; hade jag någonstans skrivit att jag inte ”orkade”? Nej. Hade jag någonstans skrivit att jag inte sköter min hygien? Nej.

Lills analys var snabb, och jag svarade henne att jag hoppas att hon som är jurist, vanligtvis inte bygger sina analyser på ett så kortfattat och bristfälligt underlag.

Men vad hennes svar mest visade, tycker jag, är att klyftan mellan stad och land är stor. Vet de som bott i stan i några generation överhuvudtaget hur lantlivet fungerar?

Om jag var deprimerad skulle jag söka proffshjälp direkt. Det finns jättebra hjälp att få om man mår dåligt. Kanske är någon/några av alla de glesbygdsgirls som kommenterade mitt inlägg deprimerade. Men om de skulle svepas med i Lills analys så vore nog häften av den stora gruppen deprimerade. Jag tror mer att det handlar om prioriteringar.

Tiden på landet räcker helt enkelt inte till. Just vi som bor på landet borde få ett par timmar extra per dygn 😉

Är vi av någon speciell sort vi som prioriterar djur, natur, familjen och gården före oss själva? Men som ibland piggar vi upp oss själva lite extra med smink, en ny klänning, en bra bok, ett teaterbesök eller en resa.

Men mest är vi, trots mycket arbete, så galet nöjda med vår tillvaro. Eftersom den känns meningsfull. Jag kommer att tänka på Antonovskys KASAM; Känslan Av SAMmanhang, ni vet.

Begripligt, Hanterbart, Meningsfullt.

När livet är så, mår vi människor rätt bra. Jag har ett bra ”kasamvärde”. Och jag tror att många som lever ett enklare liv, nära djur och natur, nära det som växer och gror, i nära relationer med sin familj och vänner tycker att livet är kasam-igt.

För inte så länge sen var det enklare livet på landet, dock ofta fyllt av jäkt och prioriteringar, det liv som de flesta människor levde. För så kort tid tillbaka sen som för ca 100 år sen bodde 8 av 10 svenskar på landet. Nu är det tvärtom; 8 av 10 bor i tätort. Stad och landsbygd har kommit allt längre ifrån varandra de senaste tjugo åren.

Men det börjar hända något. Goda krafter försöker förena. Igen. Där kan vi alla hålla tummarna, tycker jag.

Och så här på slutet en liten bildkavalkad från igår och dagens morgon. Uppe med tuppen är ett bra uttryck….

I morse fodrade jag hästarna i månens sken. Tänker tanken; om alla fick uppleva det… skulle världen se lite annorlunda ut då? Eller om alla barn fick nybakade frallor och blåbärssmoothie hos en farmor innan de åkte till skolan?

ps. Jag har inte duschat på morgonen. Men jag har tvättat mig ordentligt. Haft på lite bronzecreme i ansiktet. Och borstat tänderna. Jag har rena underkläder. Nu ska jag plocka i diskmaskinen, vissla på hunden och gå ut i skogen. Just ja; jag kanske prioriterar att måla naglarna ikväll.