FARMOR NORD

Precis som en alkoholist har svårt att säga till sig själv att han är alkoholist så har jag svårt för att säga att ”jag är gammal nu”. Det är ju inte precis så att jag jagar någon evig ungdom, men kanske har jag fått för mig att om jag tillstår sanningen så innebär det att jag kommer att se på mig själv på ett nytt sätt och bete mig annorlunda mot tidigare. Och jag är ju ändå rätt nöjd med mig själv.

Jag smakar på att säga ”jag är gammal nu” och funderar på vad det skulle innebära om jag släppte gardet och tog mig an åldrandet med en riktigt positiv syn. Fast går det?

Jag är 73, på det sjuttiofjärde; så ja, jag är gammal. Eller? Kanske är det bara en väldigt jobbig vinter, både fysiskt och mentalt, som gjort mig trött.

Det är rätt intressant att resonera med sig själv och fundera på varför jag försöker hålla emot. Och när jag funderar så tänker jag att det inte är åldern i sig som betyder så mycket. Det är attityden till äldre som kan sänka även en optimist! Siffrorna spelar liten roll. Det handlar mer om omvärldens syn på åldringar, sättet som det talas om ”oss”, hur äldre behandlas och värderas.

Jag är verkligen inte klar med resonemanget med mig själv; för när jag skärskådar de tankar som jag hade i yngre dagar så är de precis lika korkade som de åsikter jag är rädd för finns hos majoriteten av dagens yngre. Nog tänkte jag ibland, när jag var runt trettio, att äldre är är långsamma, mindre kompetenta, hänger inte med i det som händer, tar inte till sig ny teknik, inte har så mycket att bidra med osv osv.

Nä, jag behöver inte få ”leka” på samma gård som 30-40-åringarna; jag sitter gärna i en korgstol i skuggan under ett päronträd och berättar sagor för bygdens alla barn. Men jag vill att de fortfarande ska se mig som den jag är och inte som en ”gullig tant”. Det epitetet kan jag möjligtvis tänka mig när jag är en bit över 90.