I groventrén hänger Frasses halsband och koppel på en krok. I mobilen har jag honom som bakgrundsbild, på vardagsrumsgolvet finns repor efter hans framfart och jag har 150 bilder som jag ska beställa och sätta i album.
Han ”finns” med mig hela tiden just nu. Men han är död.
Jag har döstädat. Och nu förstår jag precis vad döstädning är för något. Det är att spara det vackraste och göra sig av med allt det andra.
Jag har dammsugit och jag har skurat. Jag har kastat bäddar. Jag har kastat trasiga leksaker (han hade inga hela). Jag har plockat bort kompostgaller och insynsskydd. Jag har slängt allergifoder och probiotika. Jag har slängt koppel och matskålar. Jag har kastat och kastat. Och jag har dammsugit. Och dammsugit ännu mer.
Tänk att det kan kännas trösterikt att vara nästan säker på att det inte finns hundhår kvar i något hörn. Det är som granbarren efter jul. De vill man inte heller hitta lite här och var långt senare. Men ändå älskar och tänker man gärna på julen.
Minns ni början på Strindbergs Hemsöborna? ”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen”. Carlssons ankomst till Hemsö förändrade livet där på många sätt. Frasses kom visserligen inte med sprit hängande i halsbandet utan med en ljusblå babyfilt som trygghet i en ny tillvaro, men effekten blev ungefär densamma. Inget blev sig längre likt; men nästan varje dag blev till det bättre.
Vi fick vara med honom i 9 år. Det kunde allt ha fått bli några till. Vi hade räknat med det. Jag ville ha många flera långa promenader där vi skulle försöka ta bra selfies. Jag tror att den ni ser här är den enda vi lyckades bli med på båda två.
Han var en av de vackraste hundar jag träffat. Men en fin ridge på nosen. Och på insidan fylld av kärlek som han ville ge till alla.
Vem ska jag gå med nu? Flera timmar varje dag. Några jäkla stavar?
Frasse har haft en lite trasslig mage de senaste åren. Så det har varit specialfoder och veterinärdiskussioner. Men ändå rätt okej. Tills för någon månad sen. Då var det som att han tappade lusten att leva och mest bara ville ligga och vila. Och helst inte äta. Länge trodde vi ändå att det handlade bara om magen, men prover i förra veckan visade också på att han hade en del värden som inte alls var bra. Och troligen en eller flera tumörer någonstans.
Beslutet att inte utsätta honom för inläggning och fler undersökningar/behandling var egentligen inte svårt. Vi hade kommit till den tidpunkten då han var så dålig att det hade varit att plåga honom om han inte fått somna in för gott. Men det gjorde så vansinnigt ont i mig att behövs ta det beslutet.
Efter några dagar känns det ändå som att jag landat lite och klivit ur den sköraste sorg-bubblan. Jag blir glad när jag tänker på honom. Och jag kan lätt ”ta fram” vår sista stund tillsammans; då jag tog av mig det där förbaskade covid-munskyddet och pussade hans nos, medan han slickade mina tårar.
Kärleken är stark. Men ibland gör den väldigt ont.
(PS. Den första bilden är flera år gammalt. Och är INTE från Albano i förra veckan).
FARMOR NORD 
Lämna en kommentar