Varför föddes jag överhuvudtaget?

Det blev en morgon som jag kommer att minnas länge. Just därför att jag stannade upp och inte drogs med av nutidens stressbeteende.

– Skit i kameran, njut istället!

Ja, det var så jag plötsligt sa till mina egna tankar.

För tankarna, när de såg morgonhimlen, blev exalterade inför färgprakten.
– Fota, fota, fota, ropade de. Och jag var på väg att leta efter den ”riktiga” kameran för att få riktigt bra bilder, var beredd att springa ut barfota på det iskalla trädäcket… knäppa, knäppa, knäppa.

Något fick mig att besinna mig.

Jag vet inte vad. Kanske för att det var nästan för vackert där utanför fönstret. Jag tog tre bilder med mobilen. Inifrån.

Sen la jag bort mobilen. Och drog fram en fåtölj till fönstret.

Jag satt nog i trettio minuter. Såg molnen bli som öar i en lugn havsvik. Såg vattnet glimma runt öarna. Regnbågens alla färger mötte upp.

img_1724

Det blev nästan tomt i huvudet. De morgontjattrande tankarna höll käften. Det var som att de inte visste vad de skulle säga.

Det var bara en liten tanke som höll sig kvar. Inte som något hojtande träd, utan mer som en försynt grodd.

Varför föddes jag överhuvudtaget?

Frågan ställdes av en cancersjuk präst. I den blogg han har. Jag har inte följt bloggen, jag minns inte vad prästen heter. Men när jag läste en intervju med prästen så stannade just den frågan också hos mig. Han har valt att låta den frågan bli starkare än den fråga som alla cancersjuka ställer sig:  ”Varför drabbas jag?”

Varför föddes jag överhuvudtaget?

Visst är det en fantastisk och svindlande fråga. Vem sitter inne med svaret? Kanske vi själva?

Medan jag sitter där i fåtöljen vid fönstret, med Frasse spanande från fönsterbrädan, byter öarna och himlen färg. Allt det röda är borta.

Vattnet blev som guld och öarna var svagt gråblå.

2 reaktioner till “Varför föddes jag överhuvudtaget?

  1. Du skriver om något som jag och maken pratat om många gånger, p.g.a. vårt delade fotointresse.

    Samtidigt som vi blir mer uppmärksamma på vår omgivning när vi tittar på den med fotoögon så kanske vi förlorar förmågan att VERKLIGEN ta in och ”bara vara” i stunden, såsom du beskrev.

    Vi har pratat om att åka t.ex. till Stockholm helt utan kameror – hemska tanke 😉 – bara för att se och känna hur staden är utan ett ständigt klickande.

    Tack för filosoferandet!

    Gillad av 1 person

    1. Ni har verkligen precis samma tankar som jag har. Exakt så där funderar jag också. Hur ofta har inte bilden/fotograferandet blivit viktigare än upplevelsen av stunden? Vad förlorar jag när jag fokuserar mer på att få en bra bild än att uppleva nuet?
      När vi var i USA i somras tänkte jag mycket på det här. Och avstod ibland från att fota, bara för att uppleva istället.
      För ärligt talat; hur ofta tittar man sen på de där ”fantastiska” bilderna där de ligger i datorn?
      Jag har börjat beställa pappersbilder och göra album…

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.