När 9 liv är över

När jag försiktigt lyfter ner Janos i graven vi grävt kommer tanken att det är en gåva att få leva med djur. Hur sorgligt det än känns just i den stund som då är.

Livet på landet nära djur och natur har format människan genom tiderna. Det har gjort oss starka och svaga,  sköra och uthålliga, uppgivna och optimistiska; det har gett oss en bredd och ett djup i tankar och känslor, i vardag och helgdag som kanske bara förunnas den som måste ut i både storm och solsken eller i mörker och ljus.

Det är tungt att bestämma när djur man lever nära ska dö. Men det är ett ansvar vi tar på oss från den första dagen. Men då känns det så avlägset; en sprallig kattunge, ett skuttande föl och en ljuvlig valp får oss verkligen att tänka på annat än att gräva en grop i skogen. Och det är ju en himla tur att det är precis så.

För tänk så mycket glädje vi skulle gå miste om ifall vi inte vågade skaffa djur av skälet att sorgen en dag kommer till oss.