Var är maten; människor?

Det är kolsvart därute. Termometern står på 3 grader nu när klockan precis passerat sex. Ny dag gryr. Jag hoppas att den blir lika vacker som igår.

Jag har alltid tyckt om hösten. Och kärleken och fascinationen över den här årstiden bara ökar. Det känns gott att få rama in sig i mjuka långkalsonger och sköna tröjor. Att kura skymning. Att gå upp i gryning. Att dra ner på farten. Att slippa sommarens alla ”måsten”. Att se att naturen också vill vila en stund.

Igår var det den första dagen i oktober. Också djuren börjar känna av hösten. Jag tror att de också gillar det kyligare klimatet och att slippa flugor och bromsar. Men matbristen; aj, aj… den känns. Korna och deras avkommor har råmat då och då efter vinterfoder den senaste veckan. Missnöjda med sengräset och tistlarna som bjuds.

Igår hörsammade vi bönen. Marcus lyfte in den första ensilagebalen i foderhäcken. Och lyckan var total. För Sol och Lotta, årets kalvar, var det premiär att få maten serverad på bord.

Luften är klar. Bladen byter färg. Gräset är fuktigt hela dagen. Gummistöveltid. Och Frasse står där med halva kroppen inne i de taggiga björnbären. Det är både gott och gott om bär i år.

Vi har brukat vår lilla gård sen 1992 och bott här sen 2003. Hästarna har funnit med hela tiden. Nötdjuren har kommit under de senaste åren. Både för att hjälpa oss att hålla markerna öppna och därför att vi vill att det kött vi äter ska komma från djur som vi vet haft det bra.

Jag tänker allt oftare på vilken förmån det är att få bo och leva som vi gör. Och mina tankar snubblar lätt över begreppet KASAM.

KASAM står för Känsla av sammanhang. Antonovsky, begreppets pappa, menade att det är tre komponenter som starkt avgör hur vi mår och kan hantera svårigheter.

Det tre är hur meningsfullt, hanterbart och begripligt livet känns.

Det känns som att jag har hög poäng på alla tre just nu. Beredd att ge mig i kast med den nya dagen. Och beredd att ge mig i kast med tulpanlökarna som vill ner innan backen blir hård.