Läskigt, men jag vill…

Har du varit med om att ”sista pusselbiten” faller på plats? Att du plötsligt ser hela bilden; förstår vad det handlar om.

Under några veckor har jag varit besatt av att göra om min sparsmakade och enkla ateljé till ett rum fyllt av prylar, känslor och minnen. Ibland har jag på allvar tänkt tanken; vad håller jag egentligen på med?

Nu är ”grunden” snart på plats. Långa gröna hyllan är uppsatt (bilden), gallret i taket där prylar ska hänga är uppsatt, bord är inköpt, fågelburen är på plats, den gamla symaskinen är insläpad, stringhyllan är också där…

Dags för nästa steg. Att plocka in SAKERNA.

Och det är då som ”ljuset” plötsligt tänds. Jag har varit där och fumlat, tänkt att det nog har något att göra med sagor och historier, med gamla minnen.

I slutet på förra veckan var jag på sista kurstillfället med den självutvecklingsgrupp jag varit med i det senaste ett och ett halvt året.

Vi hade temat sagor. Jag kände mig som fisken i vattnet, som fölungen i hagen, som bondungen i traktorn.

Jo, det är ett rum för berättelser. Sagor och berättelser har följt mig hela livet. Och så kommer ordet BERÄTTARKONST till mig.

Att berätta. En uråldrig tradition.

Pappa kunde. Farbror Gösta kunde. Jag vet många som kunde berätta på ett otroligt fängslande sätt.

Släktens berättelser, semesterberättelser, hemska berättelser, ortens berättelser, sakers berättelser, berättarfestivaler, berättarkvällar, universitetskurser i berättande…

Alla kan berätta. Alla berättar. Men det är en konst att berätta på ett fängslande sätt. Det är ungefär som att alla kan sjunga. Alla sjunger. Men det är en kost att sjunga på ett fängslande sätt.

Det behövs träning. Utveckling. Då kan det vardagliga höjas till konst.

Jag vill gärna göra mitt berättande till konst. Nu gäller bara att lista ut hur det ska gå till. Grunden är snart skapad.