Växla ner? Ja, gärna. Så förbålt gärna. Men hur går det till?
Jag hämtar morgonens första kaffe. Tacksam över espressomaskinen som serverar mig en kopp på några sekunder. Sänder en tanke till min egen farmor eller mormor, de hade i sin ungdom börjat morgonen med att tända i spisen; för dem tog det en god stund att få den där första koppen.
Klockan är bara 06.30. Frukosten är avklarad. Maken är på väg till jobbet. Diskmaskinen urplockad och iplockad igen. Själv är jag tvättad, kammad och påklädd. Sägen är bäddad. Hunden sover med benen i luften.
Lugnet ligger över huset. Och i huset. Utanför fönstren är det fortfarande svart.
Det är så tyst att jag kan höra att hunden och jag andas i takt.
Vill hålla kvar lugnet. Jag tror att det här är precis rätt tempo för mitt hjärta och mitt psyke. Ändå kommer jag snart att kasta mig ut i dagens första villervalla. Fodra hästar, köra vatten, halma ligghallar till nötdjuren, gå på hundpromenad, hämta tidningen… Allt i flygande fart, trots att det skulle kunna få ta hela förmiddagen.
Stressen kommer att fylla varenda kärl i min kropp, pulsen kommer att stiga, hjärtat kommer att jobba hårdare. 150/95. Så var det sist jag mätte. Trots medicinen. Lite för högt, sa doktorn. Ja, jag kan känna det.
Jag har alla möjligheter i världen att ta det lugnt; ändå jagar jag hela tiden för att så fort som möjligt bli klar med arbetsuppgift efter arbetsuppgift. Det är precis som att jäktet och skynda-tänket är det sista som håller sig kvar av beteendet från arbetslivet. Inte behöver jag jäkta nu; jag kan suga på varje stund… Ändå fortsätter jag att springa.
Förstår inte varför.
Bestämmer att jag ska ge den här dagen många lugna tankar. Tona ner brådskan. Som inte alls behöver finnas i mitt liv.
Må jag vara lugn och lycklig.
Må jag vara trygg och tillfreds.
Må jag leva i glädje och lätthet.
FARMOR NORD 