Jag nyper blomklasar av pelargonerna som jag tog in i stallet i morse. Tar upp i huset. Sätter på köksbordet i pappas drejade skål.
Jag skulle nog kunna säga att pelargonerna är en del av morsarvet. För jag bar med mig dem hem när vi upplöste barndomshemmet för några år sen.
Många tror att jag är bra på blommor. Kanske har jag gett sken av att det är så. Men det är fel. Och jag är urusel på att sköta dem. Visst, jag är intresserad av blommor. Om de är vilda. Sådana som sköter sig själva.
Pelargoner är också rätt bra på att sköta sig själva. Det är nog därför de överlever hos mig.
Hela sommaren har de stått ute. I naturens omvårdnad. Och ibland räddade till fortsatt liv med hjälp av en stor skvätt vatten från kanna eller slang.
Men nu finns ingen återvändo. I morse drog hösten och förfrosten in över gården; pelargonerna flydde in i stall och hus, medan tomaterna duckade under fiberduk. Men kanske måste också tomaterna räddas snart.
Jag ser över gårdsplanen och bort mot den vall vi arrenderar av grannen Staffan. Marcus slog för några dagar sen och pressade och plastade igår kväll. Fältet är fyllt av de stora vita balarna. Det blev sent innan han var klar. 32 balar ensilage till kor, kvigor, kalvar och tjur.
Kommer att tänka på Bondepraktikan. Hur var det där stod? Jo; Mars torr, april våt och maj kall fyller bondens lador all…
Hösten är här. Även om jag blundar och inbillar mig något annat så känns det. I morse behövde jag vantar vid morgonpromenaden med Frasse. I kväll behövs pannlampa vid dito aktivitet.
FARMOR NORD 