Det är gott att bli berörd

Det är gott att bli berörd

Igår bloggade jag om boken med titeln Rötter och vingar. Och om tacksamma tårar. Några vänner kommenterade att ”det är gott att bli berörd”.

img_6097De orden kommer till mig när jag nu ligger på vardagsrumssoffan och tittar ut på den sprudlande naturen, samtidigt som vovven snarkar på golvet nedanför soffan.

Naturen berör.
Vovven berör.
Och bilden med sex små barn med en trygg farbror berör också.

Kusin Uffe (den lilla killen i farbror Göstas knä) skickade över bilden igår kväll. Jag har legat här en stund nu och tittat på den.

Tjejen med det krulliga röda håret och ett band fräknar över näsan är jag.

img_6094Kan ni se så mycket drömmar det finns i den lilla tjejen?

Jag kan.

… och då kom just tanken att det är gott att bli berörd. Och tacksam. Över allt härligt som den lilla tjejen upplevt. Och all trygghet och uppmuntran som hon haft runt sig. För visst har det funnits lägen då det inte varit så lätt; men grundtryggheten har övervunnit allt.

Ja, jag vet att man brukar säga att det är kärleken som övervinner allt. Men kärlek och trygghet är syskon, tycker jag.

Blir man berördare och lättrördare ju mer tiden går? I så fall är det nog dags att plocka fram de vackra näsdukarna som faster Ruth broderade åt mig när jag var i 10-årsåldern, alltså ungefär som på bilden. Pappersnäsdukar istället? Nä, kommer inte på frågan.

Ska det gråtas, så är det vackrast att gråta i mjuka bomullsnäsdukar med monogram.

Noterar att hon hade ofärgade ögonfransar också förr…. undrar hur mycket mascara som vandrat över de bleka stråna under tidens gång…

Men nu får jag sluta att ligga här på soffan och drömma. Fast det är så skönt. Att vakna långsamt. I tystnad. Att fortfarande ha världen utestängd. Släppa in den pö om pö. (Heter det så?)

Vem minns mig om 100 år?

Vem minns mig om 100 år?

IMG_9407

Jo, det är jag. På bilden. Som trött brudnäbb på min mosters bröllop. Jag skulle fylla 5 i augusti. Det här var i juni.

Tänk dig den här bilden om knappt 100 år…

Kommer det då att sitta någon kvinna i 50-60-års åldern och vända på den här bilden. Kanske funderar hon så här: ”Undrar om det här kan vara min mormors farmor och mormors farmorsmor. Tänk att folk inte kunde skriva på baksida på bilderna. Så att man visste vilka det är”.

Själv sitter jag just nu och vrider och vänder på två underbara bilder.

 

Men vem är barnet i kärran?

Och vem är mannen med fiolen?

Jag är ganska så säker på att jag är släkt med dem, eftersom de här båda bilderna är hämtade från släktgården i Knutby.

Jag nästan ”vadar” i omärkta och märkta bilder när jag letar släktens kvinnors historia.

Men gissa om jag är ledsen över att mamma, mormor och mammas faster Ruth inte ägnade mer tid åt att märka bilder. Det är rena detektivarbetet. Men jag gör mina fynd. Och hittar mina historier. Med tiden kommer ni att få ta del av flera av dem. Men det är andra historier.

Nu handlar det om blanka baksidor på intressanta bilder. Så till er alla: Glöm inte att märka även självklara bilder. Då glädjer ni era avkommors avkommor.