Går det att hitta hem?

IMG_9906

Hur gör jag för att hitta hem igen? Höstens självklara lugn; hjälper det? Tanken kommer när jag halmar i ligghallen hos korna och deras ungar.

Ko-lugn.
De har en del att lära mig. 

Jag slutade att  springa fort för några år sen. Men vanor och beteenden sitter djupare än vad jag trodde. Bäst som det är kommer jag på mig själv med att småspringa igen.

Att prestera.
Att ha bråttom.
Två av mina bästa grenar.
Trots att jag inte anmält mig till dem under senaste åren. 

Jag skulle kunna lägga skulden på tiden vi lever i. Informationssamhället. De sociala medierna. Göra/gjort karriär. Vara duktig flicka.  Det finns säker flera syndabockar. Och de tillsammans med min nyfikenhet, rättvisepatos och sanningssägande tog mig ända hit där jag är just nu.

Det är ingen vägg. Det är snarare ett rött skynke. Det går att böja sig under och jogga vidare i samma uppkörda spår.

Det går också att vända. Leta sig tillbaka till stigen som börjar växa igen.

Jag är inte rädd att gå vilse.
Det finns något spännande också i vilsenheten.
Men det känns rätt onödigt att göra det. 

Om jag blir lite konkretare så handlar det säkert om stress. Fortfarande. Trots att jag är stor nu.
Jag är inte ensam. En önskan om att hinna allt, göra allt, att inte missa något, ta för sig av livet; HELA TIDEN.

Men resultatet?

Om jag blir lite konkretare så visar det sig, för mig, till exempel i sånt som att sällan stanna upp och njuta ordentligt av nuet, sällan läsa en bok ända till slutet, sällan se en film på tv ända till slutet. Otålighet. Inga ställtider. Framåt. Framåt. Varför då?

Men jag börjar bli medvetnare. Numera är det inte så här hela tiden. Men nog händer det en stund mest varje dag. Min hjärna tycks fortfarande förespråka spring-beteendet.

Jag skalar av.
Jag plockar bort.
Både möbler och aktiviteter. 
Men inte människor.

– Vi har gott om tid, säger Bodil Jönsson i sin nya bok. Jag hänger med i hennes resonemang; men tänker att det är lättare i teorin än i praktik. Och ibland tänker jag att det hon skriver/säger är ”skitsnack”.

Jag ska ta fram hennes bok igen.
Jag tror inte att jag läste den till slutet.

Annonser

The same procedure as last day?

The same procedure as last day?

Hur vill du att den här dagen ska bli? Hur vill jag att min ska bli? Ska den kommas ihåg eller falla i glömska? Kan det bli en dag att alltid minnas därför att den bidrar till att dra nya spår i hjärnan? Eller är det en dag som hos Miss Sophie i Grevinnan och betjänten?

img_6226Jag har många drömmar att förverkliga. Har du?

Jag har bestämt mig för att bara bry mig i de vackraste drömmarna. Frågan är om den här dagen kan användas till att komma närmare de drömmarna.

Får ni en känsla av att jag snurrar till det och inte riktigt vet vad jag ska skriva om? Bra analys, det ligger något i det; ifall du tänker så.

Igår läste jag om en man som heter Viktor Frankl, en österrikisk neurolog och psykiatriker som överlevde fyra koncentrationsläger. Ett av dem var Auschwitz.  Hans mest kända bok är ”Livet måste ha en mening”.

Jag är på väg att beställa Bodil Jönssons nya bok ”Gott om tid” ( den är jag nyfiken på) och jag tror bestämt att Frankls bok också ska beställas.

Vad var det då som Frankl sa som jag upplevde så värt att fundera över? Jo:

Är detta den första dagen av mitt återstående liv
eller den senaste dagen av mitt hittillsvarande liv?

Nog är den frågan värd en stunds tankearbete? Jag vet i alla fall fortfarande inte hur jag tänker eller ska tänka eller borde tänka….

…. och hur stor är egentligen skillnaden?

Uttrycket ”den första dagen av resten av mitt liv” har man ju hört då och då. Det uttrycket är en baggis att förstå jämfört med Frankls. Tycker i alla fall jag.