Hur gör jag för att hitta hem igen? Höstens självklara lugn; hjälper det? Tanken kommer när jag halmar i ligghallen hos korna och deras ungar.
Ko-lugn.
De har en del att lära mig.
Jag slutade att springa fort för några år sen. Men vanor och beteenden sitter djupare än vad jag trodde. Bäst som det är kommer jag på mig själv med att småspringa igen.
Att prestera.
Att ha bråttom.
Två av mina bästa grenar.
Trots att jag inte anmält mig till dem under senaste åren.
Jag skulle kunna lägga skulden på tiden vi lever i. Informationssamhället. De sociala medierna. Göra/gjort karriär. Vara duktig flicka. Det finns säker flera syndabockar. Och de tillsammans med min nyfikenhet, rättvisepatos och sanningssägande tog mig ända hit där jag är just nu.
Det är ingen vägg. Det är snarare ett rött skynke. Det går att böja sig under och jogga vidare i samma uppkörda spår.
Det går också att vända. Leta sig tillbaka till stigen som börjar växa igen.
Jag är inte rädd att gå vilse.
Det finns något spännande också i vilsenheten.
Men det känns rätt onödigt att göra det.
Om jag blir lite konkretare så handlar det säkert om stress. Fortfarande. Trots att jag är stor nu.
Jag är inte ensam. En önskan om att hinna allt, göra allt, att inte missa något, ta för sig av livet; HELA TIDEN.
Men resultatet?
Om jag blir lite konkretare så visar det sig, för mig, till exempel i sånt som att sällan stanna upp och njuta ordentligt av nuet, sällan läsa en bok ända till slutet, sällan se en film på tv ända till slutet. Otålighet. Inga ställtider. Framåt. Framåt. Varför då?
Men jag börjar bli medvetnare. Numera är det inte så här hela tiden. Men nog händer det en stund mest varje dag. Min hjärna tycks fortfarande förespråka spring-beteendet.
Jag skalar av.
Jag plockar bort.
Både möbler och aktiviteter.
Men inte människor.
– Vi har gott om tid, säger Bodil Jönsson i sin nya bok. Jag hänger med i hennes resonemang; men tänker att det är lättare i teorin än i praktik. Och ibland tänker jag att det hon skriver/säger är ”skitsnack”.
Jag ska ta fram hennes bok igen.
Jag tror inte att jag läste den till slutet.
Jag har många drömmar att förverkliga. Har du?