Dagens pass avklarat

En timme och 35 minuter. Så lång blev morgonens träning inkl promenad med Frasse. .

Nu är det dags för mellanmål med en nyttig macka, tebalja och därefter dagens första kopp kaffe.

Annonser

Räcker det verkligen med att lyfta foten en liten bit?

Räcker det verkligen med att lyfta foten en liten bit?

Kryper upp i pappas korgstol i ateljén. Har precis klarat dagens enkla övningar från Joint Academy. Och idag var de väldigt enkla.

Visast är det skönt med enkla övningar; och alla påstår ju att det enkla också hjälper. Men det känns rätt futtigt att stå på ett ben i några omgångar och att under någon minut ligga på mage och lyfta ett ben i taget.

Gör så lite verkligen nytta? Största nyttan kanske är att jag övar in regelbundenhet 🤔

Det är skönt här nere i ateljén en sån här varm dag. Termometern visar på 21 grader härinne och stenplattorna på golvet är iskalla mot fötterna. Jag gissar att det är bortåt 30 grader uppe i huset. Frasse ligger ömsom på stenplattorna och ömsom på den stora blå mattan.

Ömsom, förresten… Vilket märkligt ord. Var kan det komma ifrån?

Det sägs att ”var sak har sin tid” och jag tror att ateljén nu är på väg in i en ny tid. Här har ”qigongats”, tovats, målats, producerats salvor, hållits hälsosamma föredrag och berättats spännande historier.

Nu är det dags för träningsredskap att få blanda upp sig med älskade möbler, prylar med inbyggda minnen och vackra saker från min barndom och från föräldrahemmet i Knutby.

Bästa träningsmiljön jag kan tänka mig. Nu gäller det bara att odla uthållighet och envishet.

Och ett PS till er med artros som ännu inte upptäckt Joint Academy. Kolla in dem. Bilden kommer från instruktionsfilmen till dagens träning.

Idag är jag stark

Idag är jag stark

Ett av de bäst sätten jag vet för att bättre förstå mina tankar och känslor är att ”kliva ut ur mig själv”. Och betrakta utifrån. Har du provat det?

Jag tycker att det är ett bra sätt att hämta hem sig själv de dagar då livet inte känns okej. Också jag har sådana dagar, även om de inte är så många. Men de har blivit fler nu när knäna värker.  Kalven Lotta är inte heller helt schysst, upptäckte jag för en liten stund sen. Hon haltar. Sjuka djur kan sänka mig ordentligt. Och då gäller det verkligen att få en ”rimlig” nivå på sin oro.

Jag ställer mig bredvid dem.
Tankarna. Känslorna.
Vet att jag är större än dem.
Vet att de inte behöver vara sanna.
JAG är större än mina tankar.
JAG är större än mina känslor.
JAG kan titta på dem och fundera över vad jag vill göra med dem.
Det är jag som bestämmer.

Under morgonpromenadens funderingar kring vad jag skulle blogga om idag kom Kentas gamla låt till mig. Jag fick för mig att den heter ”Idag är jag stark”, men det finns ett litet just där i början på titeln.

 

Just idag är jag stark.
Andra dagar, då?
Hur samlar man på sig många starka dagar?

Jag stoppar nosen i blombuketten som växte fram under promenaden. Känner tacksamhet över att jag har kunnat plocka den här buketten. När jag vaknade, efter en natt då jag snurrar runt med mitt knä i sängen, var känslan inte så positiv. Och Lottas hälta sänkte också.

Jag vill inte ha ont. Och jag vill inte att Lotta ska skutta på tre ben.

Kliver bildligt talat ut ur mig själv. Ställer tankarna och känslorna frågan:
Hur vill vi att den här dagen ska bli?
Vad kan JAG göra för att den ska bli bra?

Acceptans? Tror det är en bit dit

Acceptans? Tror det är en bit dit

Jag är bra på det här med acceptans. I teorin. Och jag är också hyfsat duktig på att övertyga andra om vikten av acceptans. Och att det verkligen inte är detsamma som att gilla läget.

Men för egen del blir det väldigt trögt när jag tänker på att acceptera att jag har en kronisk sjukdom.

Jag vill inte ha något som är kroniskt. Jag har gärna vad som helst, bara det går över!

Jag försöker intala mig att kroniskt inte innebär att det går utför med en rasande hastighet. Utan att det faktiskt kan vara precis som det är just nu; år ut och år in.

Och jag suger åt mig som en wettex-trasa av allt som stödjer den teorin. Till exempel en artikel i senaste numret av Land.

img_5914.jpg

Fast i bakhuvudet mal ju något annat. Typ  att ” det gick väldigt fort från det att höftartrosen gav sig till känna och värken blev så olidlig att operation var det enda tänkbara”.

Då känns det bra att läsa de här raderna:

img_5923

Träna på annat sätt? Ja!!!
Det är ju faktiskt det jag börjat med nu. Jag tränar styrka med kontroll och kvalitet. Det har jag aldrig gjort förr.
Framförallt inte med kontroll och kvalitet.

Tror ni på det som står i tidningen? Jag vill gärna göra det. För de raderna som kommer här passar precis in på mig just nu:

Javg tycker absolut att vi kör på att ALLT SOM STÅR I LAND ÄR SANT!

Varifrån får tanken sin kraft?

Varifrån får tanken sin kraft?

Idag.
Idag kom tanken.
Den kom för första gången.
Jag har väntat rätt länge.
Och plötsligt hände det!

Tanken sa:
”Jag gör det för kroppens skull.”

Det var nog första gången som jag inte behövde intala mig själv den nytta som träningen innebär.

Jag cyklade till och med en stund extra som avslutning på träningspasset. För återigen dök den nya tanken upp, utan att jag tänkte fram den: Jag gör det för kroppens skull.

Det är häftigt att en tanke ”bara” kommer. Utan att jag anstränger mig för att lirka fram den. Och gott att det är en god tanke. En bra tanke. För det skulle ju kunna vara en ond tanke, typ: ”Jag är värdelös” eller ”Det här kommer aldrig att fungera”.

Men det var en tanke av det goda slaget. Och då kan vi väl klassa den som sann? Tankar behöver ju verkligen inte vara sanna…

Det är dock märkligt att den god tanken kom just idag; för idag är första gången på väldigt länge som jag har riktigt ont i mitt högerknä. Eller finns någon direktkoppling mellan knä och tankar? Försöker tankarna hjälpa till så att det inte går åt pipan med träningen?

Visst det häftigt att fundera över varifrån tankarna kommer.
Hur uppstår de?
Och varför blir de som de blir?

Det talas mycket om tankens kraft och hur den hjälper oss.
Men varifrån får tanken sin kraft?

Jag älskar mina prinskorvar

Jag älskar mina prinskorvar

Prinskorvar? Jag har aldrig tidigare funderat så mycket över det uttrycket. Men när jag tittar på mina fingrar så kan jag förstå varför svullna fingrar kallas så.

Smidiga händer med långa fingrar, välskötta målade naglar och vackra ringar. Nej, det är inte jag.

Det är många år sen jag kunde ha mina ringar. Numera går det inte att få på dem ens på lillfingrarna. Ibland blir jag  galet trött på mina knubbiga fingrar. Framförallt mellanlederna, men också ytterlederna är breda och stela.  Högerhanden är oftast svår att stänga. Och hur ofta har jag inte förlorat greppet om saker och ting med just den handen.

Tjoff, och glassplitter över hela golvet…

Ändå är händer precis som fötter. De är värda att älskas hur de än ser ut. Fötterna bär mig runt i världen. Händerna jobbar nästan oavbrutet för mig. Och prinskorvarna; de knackar just nu ner orden jag tänker.

Förr hade jag ont i mina händer. Numera gör de inte ont. Det är bara klumpigt.

Anledningen till att jag funderar över händerna just nu är en diskussion kring artos och sveda. Många känner ibland mer sveda än värk i sina knän. En av ”många” fick av sin arbetsterapeut höra att sveda mer hör ihop med ledgångsreumatism (RA) än artros.

Det väcker tankar hos mig som älskar att skaffa mig ny kunskap. Är det vanligt att ha både ledgångsreumatism och atros?

Jag vet inte.

Jag kommer bara att tänka på mina tjocka fingrar och på kvinnorna före mig som både invärtes och utvärtes använde kamferbrännvin för sin reumatism.

På nätet hittar jag en intressant enkät. Kan inte låta bli att fylla i den.

Men nu ser jag på klockan att det är hög tid att ta vara på dagen. Halma hos korna, långpromenad med Frasse och sen full fart till gymmet i Norrtälje. Ute är himlen blå och jag sugs nästan mot dörren.

Har du några tankar kring ledgångsreumatisk så skriv gärna en rad här i min blogg.

Det går lika bra med sockerpiller!

Det går lika bra med sockerpiller!

”Ska jag ta glukosamin eller nyponpulver”, undrar patienten som har artros.

”Det finns inget vetenskapligt stöd för det, men du kan ju alltid testa”, säger doktorn. Som både tänker utanför den skolmedicinska boxen och håller sig därinne.

”Eller ska jag ta Alvedon (paracetamol)”, undrar patienten.

Då borde doktorn säga: ”Ja det kan du göra. Men det finns ett väldigt lite vetenskapligt stöd för det. Fungerar ungefär lika bra som placebo”.

Men det säger inte doktorn.

Patienten går förhoppningsvis nöjd från läkarbesöket. Doktorn skrev ut paracetamol. Och kanske också lite naproxen, att ta till ibland. Om det behövs.

Tro nu inte att jag här ”slår ett slag” för just glukosamin eller nyponpulver. De får bara tjäna som exempel. Jag skulle lika gärna ha kunnat skriva benbuljong, grönläppad mussla, älggräs eller gurkmeja.

Men jag tycker att det är märkligt att Paracetamol rekommenderas så ofta vid knä- och höftartros, trots att studier på senare år har visat att det är ineffektivt vid artros.

Jag tänker att det kan bero på att vi människor är så funtade att ett recept från doktorn fortfarande har status och att respekten för vita rocken sitter i sen vi var små. Och att doktorn åtminstone fått oss lite gladare. Eller?