Jag älskar trädgårdar. Helst gamla prunkande trädgårdar där fruktträden är knotiga och där mormorsväxterna inte bara är vackra utan också kan användas som medicin.
Köksträdgård; har jag någon sån? Nej. Jag har haft. Det ska man väl ha när man bor på landet? Men jag är inte den sortens odla-människa. Jag har för dåligt tålamod. Jag har försökt. Det är roligt att planera och att plantera. Men sen… denna eviga väntan.
Jag vill vara bra på det jag gör. Att bli bra kräver kunskap, tålamod och erfarenhet. Och säkert en massa annat därtill. För mig måste det också vara spännande. Intressant. Ett nyfiket utforskande; det gillar jag.
Grönsakslandet är tyvärr inte så spännande för mig att jag tycker att arbetsinsatsen motsvarar resultatet. Men jag tycker om att äta grönt; producerat av människor som tycker om den sortens odling.
Jag tror att jag alltid, från mina första steg, har tyckt om naturen och att vara i den. Den vilda naturen; där finns livsluften och livskraften. Och tryggheten. Bästa odlaren är naturen själv. Det är bara att ta emot, på ett respektfullt sätt, det som naturen bjuder.
Min mammas stora intresse för botanik har spillt över också på mig.
Tack mamma.
2014 förde växtintresset mig till en utbildning i läkeväxter. Så jag är örtpedagog.
Jag har lärt känna brännässlan, maskrosen, hagtornet, björken, johannesörten och många fler vilda växter som en gång i tiden – faktiskt för inte så länge sen – var den hjälp människorna kunde ta till när deras hälsa tröt. Och när de behövde främja och stötta den för att hålla sjukdom borta.
Sommaren 2019 hade jag fortfarande en “köksträdgård”. Misskött. Inte mycket att ha. Jag skulle kunna skylla på att mina artrosknän värkte och omöjliggjorde knäarbete… men jag ljuger om jag säger att det var huvudorsaken. Jag tyckte helt enkelt att morötter, rödbetor, rädisor och sallad inte var tillräckligt spännande.
När våren 2020 kom såg “köksträdgården” väldigt trist ut. Det kändes inte ett dugg lockande att börja slåss med rotogräset och lerjorden vi har. Trots att artrosknäna inte kändes av.
Under våren började jag utbildningen till örtterapeut; fortsättningen på utbildningen efter örtpedagog. Jag vet inte om jag någonsin kommer att jobba som terapeut. Men kunskapen vill jag gärna ha.
Och plötsligt blev allt glasklart. Läkeväxterna finns främst i den vilda naturen, men en del finns också i den odlade trädgården.
Såklart; jag skulle kasta ut köksträdgården och välkomna läkeörtagården!
Numera har jag ingen köksträdgård; bara ett jordgubbsland och en man som, liksom tidigare, odlar tomater och potatis med framgång på en annan del av gården.
Men jag har en läkeörtagård – grunden till ett Trädgårdsapotek. Och runt knuten, i det vilda, har jag resten av Växtapoteket.
FARMOR NORD 