Kvinnorna som gick före mig

Här sitter Jenny Eriksson med sin tvååriga dotter Inga-Britt. Inga-Britt är min mamma. Bilden är tagen 1930. När Jenny gick bort, i augusti 1970, skrev Inga-Britt i sin gröna årsdagbok:

Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång…

I juli 2013 dog Inga-Britt. En älskad mamma, mormor, farmor, farmorsmor, farfarsmor… Inga-Britt var den åttonde kända generationen på gården i Knutby. Nu drivs släktgården av den tionde generationen.

En länk i släktkedjan bröts när Inga-Britt dog. Men det är inte bara en länk som är bruten. Det är något mer. Något som riskerar att försvinna om ingen snappar upp det på vägen och för det vidare.

Kvinnor är ofta bärare av värdefulla historier; kunskaper och berättelser som är till nytta för de som kommer efter. Arv kan se ut på många sätt; det kan vara vackra föremål, värderingar som formar ett helt liv, ett recept på inlagd sill eller kanske en pålitlig huskur vid förkylning. Men det är också berättelser.

Vi människor behöver våra rötter. Vi behöver våra historier. Vi behöver tidigare generationers kunskaper.

Så därför skriver jag här ner de berättelser jag hört och läst om kvinnorna som gick före mig. Ett ”arv” till Carolina, Ebba, Mya, Emma, Irma, Milla och Vilja. Och förstås också till släktens alla grabbar.

Här är kvinnorna, som levde en stor del av sina liv på gårdarna i byn Ösby i Knutby i Uppland. Kanske smyger sig också en och annan ”hermelin” in; spännande kvinnor som bott i byn, men som vi inte är släkt med.

28/12-20
Idag har jag lagt ut bilder på de kvinnor som ska få sina berättelser nedskrivna här. Med tiden kommer alltså länkar till berättelser om var och en av dem.

29/12; nu går det att läsa om Ingeborg.