Först blockflöjt. Sen mandolin. Sen piano. Till sist landade jag i cellon; som blev min följeslagare ända upp i gymnasiet. På bilden är jag nog i tioårsåldern och det är kusin Ulf som hänger, med beundran i blicken, på pianot. Hemma i salen, i Ösby, i Knutby. Bror Janne spelade valthorn.
När jag var liten hette det musikskola. Nu är verksamheten breddad och det är vanligare att det heter kulturskola. Fler kulturella eller konstnärliga uttrycksformer har kommit till sen jag för första gången satte min fot i musikskolan i början på 60-talet.
Jag tror att jag vågar säga att musikskolan i Knutby föddes i vårt kök i Ösby. Det var där som många av pappas idéer tog konkretare form.
Han var, i alla fall för den tiden, en rätt ovanlig bonde. Med stort intresse för bland annat musik. Det musicerades i hans barndomshem och det musicerades hemma hos oss. Där syntes violinister från Hovkapellet, där kom en dirigent som med tiden blev Operachef och ”Spela-blockflöjts-boken” hade farbror Stures namn på omslaget. Flöjtgruppen drevs som studiecirkel i Knutbygårdens lilla sal och läraren Trudi kom med bussen från Uppsala.
Pappa brann för att så många som möjligt skulle få möjligheten att spela ett instrument. Inte bara lyssna på musik, utan också att själv ”göra”.
– Alla barn måste erbjudas möjlighet att spela, framförallt om det inte redan finns ett musikintresse i deras hem, sa pappa.
Och när han fick en idé så omsatte han den rätt snabbt i handling. Så det stod inte på förrän vi hade en kommunal musikskola i byn. Musikskolan höll till i skolbiblioteket i källaren i skolan; bokdoft blandade sig med toner.
Christer, Micke, Lena och jag spelade stråkkvartett. På den tiden var det bara klassisk musik som gällde.
Jag kommer att tänka på vår lilla stråkkvartett och på pappas övertygelse om att ”musiken måste söka upp dem som inte redan mött den” när jag tar del av diskussionerna kring Kulturskolan i Norrtälje kommun.
Åsikterna går vitt isär om Kulturskolan bäst hör hemma hos Barn – och Skola eller hos Kultur – och Fritid.
Vid första tanken kan det synas som oviktigt var kulturskolan organisatoriskt är belägen. Det finns de som hävdar att den ”får det bättre” om den byter förvaltning. Så tycker t ex Barn- och Skolnämndens ordförande.
Och så här skriver Norrtelje Tidnings chefredaktör Reidar Carlsson när han försvarar nämndbyte:
– Hotet mot kulturskolan är sänkta anslag, inte byte av ansvarig nämnd. Några förslag eller uttalanden om sänkta anslag finns inte. Och om politikerna skulle vilja skära ner på kulturskolan, så spelar det ingen som helst roll vilken nämnd som är ansvarig.
Ja, det låter ju rimligt. Oavsett nämnd så kommer de resurser Kulturskolan behöver från samma skattebetalare, elevavgifterna från samma elever och ev. statliga bidrag är desamma oavsett tillhörighet.
Så varför då flytta på den? Att den en gång i tiden hamnade i samma ”låda” som skolan måste väl ha haft en orsak. Eller var det bara slump?
Det sägs (säker källa 😉) att en av orsakerna till kulturskolornas framgång är att den har varit frivillig samtidigt som den alltid haft ett NÄRA SAMARBETE MED DEN OBLIGATORISKA SKOLAN, utan att för den skull bli en del av den.
Kulturskolans verksamhet är att utbilda i musik, och gärna också i andra kulturella och konstnärliga verksamheter.
Utbilda.
Lära ut!
Undervisning.
Det låter ”skola”, tycker jag.
Och det tror jag att barn och ungdomar också tycker.
Utbildar… utvecklar.
Det är på allvar.
Här lär man sig något viktigt.
Det är inte bara kul; det här är något som stannar kvar.
Lära för livet!
Ett av kulturskolornas problem är ”snedrekryteringen”.
Barn från familjer där föräldrarna är lågutbildade och där hushållsekonomin är kärvare deltar i mindre utsträckning i kulturskolornas verksamhet. Kulturskolorna har svårt att nå ut till de barnen.
Kulturskolorna är en kommunal verksamhet och kommunerna borde därmed få göra som de vill. Kan tyckas. Men från statligt håll höjs ändå varningsflaggan, man lägger sig i rätt ordentligt och säger tydligt: ”Se till att kulturskolan är tillgänglig och jämlik!”
Allt som försämrar för kulturskolan att nå ALLA barn borde kanske ses som varningstecken?
Taktiken borde förstås vara att man med alla medel som finns (speciellt om de inte kostar något) arbetar för att barn med svag socioekonomisk bakgrund eller med utländsk bakgrund också tänker att kulturskolan är för dem. De barnen är underrepresenterade idag.
Och var finns alla barn; jo i den obligatoriska skolan. Så om det är någonstans som Kulturskolan borde ”synas och kännas” och upplevas tillgänglig så är det väl i den vanliga skolan. Ofta pratar man om att något kan ”sitta i väggarna”. Det vore väl inte fel om kulturskolan ”satt i väggarna”?
”Vän” av den organisatoriska flytten av Norrtälje Kulturskola säger antagligen nu att ”det spelar ingen roll hur organisationen ser ut; det går att jobba mot samma mål ändå!”
Jo, visst går det. Men det är skitsnack att tro att det inte blir svårare. Samarbeten och promotion av näraliggande verksamheter underlättas oerhört av att höra ihop också organisatoriskt. Då sker det nästan av sig självt. Behöver inte ”konstrueras”.
Jag tänker på pappa Gunnars målmedvetna arbete på 60-talet med att låta musikskolan komma till skolan och att göra det så lätt som möjligt för ALLA ungar, oavsett familjebakgrund, att bli en del i den musikaliska gemenskapen.
Vi är på väg bort från det idag.
Det finns redan grupper som idag inte alls känner till den kommunala kulturskolans existens, sa regeringen i arbetet med propositionen ”En kommunal kulturskola för framtiden”.
Låt oss se till att sådana grupper inte finns i Norrtälje kommun.
Efter nästan 16 år har jag ett eget skrivbord härhemma. Det känns väldigt okej.
Hemma igen blev det hundpromenad i ett bra tempo. Bilderna är från den.
Men nu vet jag hur jag ska göra nästa gång jag vill ge liniment en extra skjuts. Inte behövs det vatten. Det är bara att klä på sig för mycket och gå så fort så att jag svettas ordentligt. Vätska som vätska, säger kroppen.
