Jag vill känna att jag lever

”Jag har ingen kontakt med livet längre. Det känns som att jag tittar på”.

Orden är inte mina. Och jag önskar att de aldrig blir mina. Men de kommer till mig igen, nu på morgonen när jag kokar havregrynsgröten och pimpar den med mycket hallon och blåbär. Och morgontankarna sätter fart…

Han som sa ”Det känns som att jag tittar på” är golfjournalisten och TV-kommentatorn Göran Zackrisson. Han som också är en gudabenådad berättare. SVT hade en fin dokumentär om honom häromkvällen. Har ni förresten tänkt på hur mycket bra dokumentärer som SVT producerar?

När jag var liten såg jag mig som gammal sittande i en korgstol under ett stort, åldrat och knotigt päronträd. I skuggan. Sällsamt njutande av dagen. Nöjd med att titta på blommorna, andas den friska luften. Sittande i skuggan.

Det är möjligt att jag kommer att vilja ha det så om några år. Men inte än. Jag tror att Zackrisson i sin beskrivning precis fångat skräcken i åldrandet; utanförskapet.

Ingen gång under livet vill vi vara utanför. Att ”höra till” finns inbyggt i oss sen stenåldern.

För någon månad sen var min vår helt oplanerad. Vad skulle jag göra med dagarna? Skulle de bara komma och gå?

Nu, innan januari ens är slut, är våren och kalendern fylld med spännande aktiviteter. Och bara sånt som jag verkligen VILL göra; allt ifrån att hjälpa älskade sonfamiljen med vardagsbestyr, umgås med familj och vänner, sköta djuren på gården, gå kurser för egen skull och också ”jobba”.

Jag ska ha Mindful eatingkurs med överviktiga. Vi ska ”gräva ner oss” i de verkliga orsakerna till att den som vet hur man äter rätt ändå äter fel. Vi ska fokusera på hälsan och på att må bra. Vi ska kasta ut vågen! Det ska bli så kul att inspirera andra att må bättre; jag längtar verkligen efter att få dra igång den kursen i mars.

Och jag ska gå på örtutbildning och lära mig ännu mer om naturens apotek. Och så ska gå nybörjarkurs i ystning på Skogsbacken Ost. Båda kurserna känns galet spännande.

Och så ska jag förstås träna för Bad Gastein 2021. Viltspår med Frasse, inte heller att förglömma.

Jag ska också, återigen, tänka på att ”tänka först och handla sen”. Inte tvärtom. Jag har en ”tvärtomgrej” som ligger framför mig den här veckan. Jag har bokat loppisbord till Bordsloppis i Bålbrohallen i Rimbo på söndag.

Hur i hela fridens namn kunde jag komma på den idén? Jag är ingen loppismänniska. Men nu ska jag se till att det här blir kul och att jag blir av med en massa onödigt. Varifrån kommer allt onödigt, förresten?

ps: när jag läser den här texten blir jag lite full i skratt. Denna ständiga upprepning av  ”Och så ska jag…” Men jag ändrar inte. För det är ju precis så här som jag är… ”och så ska jag…”.

Bästa ursäkten? ”Livet kom emellan”

Jag tänker på hur ofta saker och ting inte blir som man tänkt sig. Hur mycket man än planerat och förberett. På morgonen vet man ju oftast, tror man i alla fall, hur dagen ska bli. Och så blir den något helt annat!

Det kan tack och lov slå åt båda hållen. Till exempel åt det negativa hållet om ett djur blir sjukt eller det positiva hållet när någon ringer och säger ”ska vi äta lunch idag”.  Men oavsett vilket håll så förändrar det dagens planering.

Omkullkastade planer ”följs” gärna av ad hock-aktiviteter, tröstätning eller firande. Att ”livet kom emellan” blir liksom ursäkten för  allt ifrån slarv-ätning/champagne mitt i veckan till strunta i att träna. Trots att matambitionerna är goda och träningsplanerna tydliga.

Livet kom emellan!

Åtminstone jag börjar inse att det är nog dags att skaffa strategier och planera också för ”livet kom emellan”. För det händer ju mest varenda dag; i alla fall för mig.

En bra strategi är definitivt att bara ha nyttiga saker i skafferi och kyl. Då blir det till exempel omöjligt att trycka i sig en massa mackor, bullar eller kakor när lunchen för länge sen är överspelad och stresshormonerna skriker på sött- fett -salt!

Själv hittade jag sallad, avokado och mozarella när lunchklockan för länge sen klingat ut.

Blir värken värre vid dåligt väder?

lågryckTredje natten. Utan sömn. Med värk i knäna.
Och värk i fötterna.
Vad tusan är det här?

Och var det inte fullmåne häromkvällen?
Också.

När jag skriver detta är det tidig morgon och fortfarande svart utanför fönstret. Jag hör vinden; den låter ilsken. Och jag har redan tänt i braskaminen, något vi annars oftast gör först framåt kvällen.

Det är först nu, den tredje morgonen, som tanken slår mig. Är det vädret? Igår hade jag en fundering kring om jag gått för mycket de senaste dagarna. Varit lite för träningsambitiös, velat för mycket.

Men så klart att det är vädret.
Jag har bara glömt.
Att det kan vara så.

Behövs mellanmål?

Ja. För mig behövs mellanmålen. Men just det här behovet varierar nog väldigt mycket mellan oss människor 🤔

På väg ut med Frasse, i eftermiddagsovädret, känner jag att kroppen längtar efter lite mer energi. Jag har ibland testat att ”hoppa över”. Men det är en dålig strategi. Brukar straffa sig senare under eftermiddagen eller kvällen.

Det finns ingen anledning att bråka med kroppens önskningar i onödan. Men det är väldigt tomt i skåpen just nu. Dålig planering, med andra ord.

Räddar mig med en näve mandel och tranbär. Och en kopp kaffe.

Tänker att ”det är dags att skärpa sig”.

ICA-kassen får vara ”good enough” just nu

Igår blev det ”normaltid” också för matkassen från ICA. Tre rätter som blir tre middagar och tre luncher. Måndag. Tisdag. Onsdag.

Vi har fått många nya favoriträtter under de höst- och vintermånader som vi köpt kassen som heter Inspiration.

Det är ofta rätt lite grönt på tallriken. Och väl mycket kolhydrater. Tycker jag. Som gårdagens pasta med räksås. Det gröna bestod av lite salladslök, hjärtkål och dill.

Men det går ju alltid att plocka på mer grönt från egna förrådet. För det är verkligen superskönt att tre dagar i veckan ha matsedeln klar. Och att bara hämta färdigpackade kassar i butiken.

I perioder är jag duktig på att göra egen veckomatsedel. Med bästa råvarorna. Clean. Inget skräp.

I de bästa av veckor handlar jag också maten på nätet. Enkelt. Snabbt. Och alltid bra varor i kassarna vi hämtar.

Men ibland går allt över styr.
Det är ingen ordning på någonting i kök, skafferi eller kyl.
Och fantasin; var är den?
Men…

Det är väl det som är livet. Antar jag.

Och i de lägena är ICAs kassar helt underbara att ”bara hämta”.

Till middag idag blir det kycklingfärs i hoisinsås med pak choi. Jag ser att rätt mycket av energin i den rätten också kommer från kolhydrater, eftersom färsen serveras med ris.

Tja.

När det blir tid över ska jag nog fundera på att byta tillbaka till ”egna rätter” och egna val hela veckan. Men just nu är det så mycket annat som pockar på, träning t. ex, så jag tror att vi får anse ICAs kassar som ”good enought”.

Vem har sagt att det ska vara lätt?

träsket

Nej, det är ingen som har sagt att det ska vara lätt att leva hälsosamt. Men vi vill gärna tro att det är så. I alla fall vill latmasken i mig göra det.

Om det vore lätt?
Då skulle inte så många vara sjuka av välfärden. Det skulle vara få med fetma, få med hjärt-kärlsjukdomar, få med diabetes.
Få?
Hur få?
Inte vet jag.
Men jag vet att det skulle vara många färre.

Igår börjande jag ”resan” mot alpin vandring i Bad Gastein sommaren 2021. I morse när jag stapplade ur sängen kändes det väl sisådär. Måste nog säga det.

Motstånd känns. Men som i rubriken; vem har sagt att det ska vara lätt?

Om det vore lätt skulle jag redan vara där jag önskar vara. Och må som jag önskar må.

Frågan för mig, och för t ex alla tusentals överviktiga, alla tusentals med hög blodtryck, alla tusentals med onda kroppar är förstås: Hur ska jag göra för att ta mig dit där jag vill vara?

Ibland tänker jag att det är för sent. Snart 70.

Men inte kan man tänka så! För vilka konsekvenser får det? Inte konsekvenser som jag vill ha, i alla fall.

Nä. Sent ska syndaren vakna. Och då krävs ett rejält skutt. Det går inte att vila och njuta sig till en hälsosammare livsstil.

Jag behöver nog göra en hel del jobbiga och obekväma saker för att må så bra som jag vill. Hälsa är inte enkelt och bekvämt. Men det är väldigt eftersträvansvärt.

Å andra sidan ska jag inte överdriva svårigheten att komma på ”rätt spår” och att stanna kvar i det spåret. Jag tror att det – efter den livsviktiga insikten – handlar mycket om att vara taktisk, smart och kärleksfullt krävande mot sig själv.

Och att det gäller att lägga sig på rätt nivå i förhållande till det jag vill uppnå. Jag ska inte bli elitidrottare och modellsnygg på äldre dagar. Jag behöver inte hårdbanta, jag behöver inte träna på gym flera dagar i veckan, jag behöver inte…

Däremot ska jag röra på mig mer, få upp flåset, avstå ”skumtomtar” och kvällsmacka, gå och lägga mig tidigare, ligga steget före klockan och njuta av familj och vänner. Det låter väl inte allt för jobbigt?

Bara knopp och kropp vill gå i samma takt så löser det sig. Det är jag alldeles säker på.

Hej knäna; är ni med mig?

 

1 mil närmare Bad Gastein

Utan utmaningar blir mitt liv trist. Då kan jag lika gärna ligga kvar i sängvärmen på morgonen. Eller långsamt hasa mig upp.

Jag vill hoppa ur sängen varje morgon; fylld av förväntan och nyfiken längtan. Beredd att ta itu med något som måste lösas. Men det är förstås inte problem jag vill ha, utan intressanta utmaningar som tar mig vidare här i livet.

Nu är det ju inte riktigt så att jag hoppar ur sängen eftersom jag har lite ont i knäna; men jag tänker mer bildligt talat. Jag tror att behovet av utmaningar sitter i generna. Att ärftligheten är stor. Helt klar är det så i mitt fall.

Det har varit dåligt med inspirerande utmaningar den senaste tiden. Jag har gått omkring lite missmodig, trött i kroppen och nog lite påverkad av det trista vädret. Har inte haft något att ”bita i”.

Jag har mest tjatat på mig själv att jag måste träna, äta bra, sova och sluta stressa så att artrosen inte blir värre, blodtrycket inte stiger och hjärtat mår bra.

Artros.
Blodtryck.
Hjärtat.
Träna.

Det låter inte särskilt inspirerande. Utan mest sjukt. Men viktigt.

Så föddes tanken. Jag måste ha en ny utmaning. Något riktigt svårt. Men inte omöjligt.

Bad Gastein. En liten ort i Alperna, med natur och bergstoppar som är så vackert att man blir knäsvag. Vi var där och vandrade sommaren 2017. Jag har längtat tillbaka. Till bergen. Till vandringarna. Till hotellet Salzburger Hof. Till After Walk med Aperol och allsång, till bad i vattnet från varma källor, till luncherna på gemytliga alphyttor.

Roffe har varit lite ljum till förslaget att åka tillbaka; ”vi har ju redan varit där”.

Men med tiden har lösningen kommit till oss; samma hotell, samma after walk, samma Aperol, samma allsång, samma varma vatten…. (Ja, jag vet att ordet ”samma” är fel att använda här, men det blir roligare så…)

Skillnaden , då? Jo, en tuffare vandring. 2017 gick vi ”Alpin vandring” som klassas som medelsvår. Det finns ett vandringspaket som heter ”Alpin vandring Plus” också. Mer krävande, mer stigning och längre dagsturer. Men troligen rätt enkelt för den som är pigg i benen och har kondis.  Så för Roffe är Alpin Plus en enkel match, redan nu.

Jag då? Med min dåliga kondis och mina artrosknän skulle en sådan vandring inte vara någon bra idé i dagsläget. Och inte i sommar heller. Troligen. Men nästa sommar. Sommaren 2021.

Sommaren 2021! Det är den sommaren vi fyller 70. Då tänker jag gå Alpin vandring Plus. Med Roffe och förhoppningsvis ett par vänner.

En utmaning i Åsa-klass. Utmaningar kräver planering och strategier. Och att långsamt ta sig mot målet. Vi började idag. Roffe har en runda på 1 mil som han gått med Frasse några gånger. Idag gick vi den alla tre. Tiden blev drygt 20 minuter längre än när Roffe och Frasse går själva, men skam den som ger sig.