Att säga adjö till en hund

I groventrén hänger Frasses halsband och koppel på en krok. I mobilen har jag honom som bakgrundsbild, på vardagsrumsgolvet finns repor efter hans framfart och jag har 150 bilder som jag ska beställa och sätta i album.

Han ”finns” med mig hela tiden just nu. Men han är död.

Jag har döstädat. Och nu förstår jag precis vad döstädning är för något. Det är att spara det vackraste och göra sig av med allt det andra.

Jag har dammsugit och jag har skurat. Jag har kastat bäddar. Jag har kastat trasiga leksaker (han hade inga hela). Jag har plockat bort kompostgaller och insynsskydd. Jag har slängt allergifoder och probiotika. Jag har slängt koppel och matskålar. Jag har kastat och kastat. Och jag har dammsugit. Och dammsugit ännu mer.

Tänk att det kan kännas trösterikt att vara nästan säker på att det inte finns hundhår kvar i något hörn. Det är som granbarren efter jul. De vill man inte heller hitta lite här och var långt senare. Men ändå älskar och tänker man gärna på julen.

Minns ni början på Strindbergs Hemsöborna? ”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen”. Carlssons ankomst till Hemsö förändrade livet där på många sätt. Frasses kom visserligen inte med sprit hängande i halsbandet utan med en ljusblå babyfilt som trygghet i en ny tillvaro, men effekten blev ungefär densamma. Inget blev sig längre likt; men nästan varje dag blev till det bättre.

Vi fick vara med honom i 9 år. Det kunde allt ha fått bli några till. Vi hade räknat med det. Jag ville ha många flera långa promenader där vi skulle försöka ta bra selfies. Jag tror att den ni ser här är den enda vi lyckades bli med på båda två.

Han var en av de vackraste hundar jag träffat. Men en fin ridge på nosen. Och på insidan fylld av kärlek som han ville ge till alla.

Vem ska jag gå med nu? Flera timmar varje dag. Några jäkla stavar?

Frasse har haft en lite trasslig mage de senaste åren. Så det har varit specialfoder och veterinärdiskussioner. Men ändå rätt okej. Tills för någon månad sen. Då var det som att han tappade lusten att leva och mest bara ville ligga och vila. Och helst inte äta. Länge trodde vi ändå att det handlade bara om magen, men prover i förra veckan visade också på att han hade en del värden som inte alls var bra. Och troligen en eller flera tumörer någonstans.

Beslutet att inte utsätta honom för inläggning och fler undersökningar/behandling var egentligen inte svårt. Vi hade kommit till den tidpunkten då han var så dålig att det hade varit att plåga honom om han inte fått somna in för gott. Men det gjorde så vansinnigt ont i mig att behövs ta det beslutet.

Efter några dagar känns det ändå som att jag landat lite och klivit ur den sköraste sorg-bubblan. Jag blir glad när jag tänker på honom. Och jag kan lätt ”ta fram” vår sista stund tillsammans; då jag tog av mig det där förbaskade covid-munskyddet och pussade hans nos, medan han slickade mina tårar.

Kärleken är stark. Men ibland gör den väldigt ont.

(PS. Den första bilden är flera år gammalt. Och är INTE från Albano i förra veckan).

9 reaktioner till “Att säga adjö till en hund

  1. Så fruktansvärt, vilken smärta. Jag lider med dig så djupt. Det är bara så ofattbart att höra. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva men vill bara ge all värme och kärlek till dig i denna svåra stund💕
    Kram

    Gilla

  2. Kära Åsa. Så sorgligt att höra. Förstår att det är tungt, tomt och svårt. Så ledsen för er skull. Vet så väl hur hjärtskärande svårt det är att ta farväl av sin älskade vän. Många VARMA kramar från mig. /Carina S❤️

    Gilla

  3. Jag vet inte om det är för att jag också har hund, likadana som Frasse, men tårarna sprutar när jag läser din text. Fina minnen, de har man alltid med sig och de är så viktiga. Det är minnena som gör en glad också, som du skriver.
    För mig har det också alltid varit en tröst att jag har flera hundar. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att inte någon hund alls kvar.

    Gilla

    1. När jag läser dina rader sprutar mina tårar också. Det är väldigt vad man är känslig för vänliga ord när man är ledsen. Då blir man ännu känsligare, liksom. Och våra hundar är så vackra, vänliga och kloka.

      Gilla

  4. Såååå talande och fint beskrivet 🙏❤, känner med dig och vet hur det känns. Fick ta bort 2 hundar inom 10 månader 2017/2018. Bestämde mig för att aldrig skaffa hund igen för det gör för ont att ta farväl/ta ett livsavgörande beslut. Men 1 år senare kom Ringo till mig, så fin kille och vi njuter av livet tillsammans. Sedan 3 veckor tillbaka är han dålig (Dropped-jaw) men det är något mer så nu är det 3 gg vi är hos veterinären och idag tog de blodprover, röntgat hals, mage, rygg. Ringo är kvar på Albano och blir sövd för att göra en titt-operation I mun,hals, strupe. Att lämna ifrån sig en älskad vän är tufft då man inte vet hur det blir, men vi gör allt för dem. Jag sitter nu hos en vän i Täby och inväntar telefonsamtal från veterinären, på provsvar och prognos /ev. Behandling. Jag är nervös, stressad och orolig, vad är då inte Ringo! Tänk vad AB gett oss mycket insikter och erfarenheter, inte bara om djuren utan även om oss själva (min tolkning/upplevelse).
    Jag hoppas de hittar det som Ringo mår dåligt av, samtidigt vill jag att han är frisk. Dubbla känslor är det.
    Stort Tack för fint och bra inlägg Åsa, starkt och känslosamt❤. Styrkekram till dig från mig/Åsa

    Gilla

    1. Hej. Jag hoppas att du nu fått ett positivt besked om Ringo. Kanske att de hittat något som går lätt att behandla.
      Jag tror att det är vi som ändå lider mycket mer än våra hundar. Tack och lov så lever de ju mer i nuet än vad vi gör. Inte går de och målar upp alla hemskheter och tar ut elände i förskott. Men det är i alla fall jag väldigt bra på. Tyvärr.
      Kram och lycka till för er. Och tack för att du gillade mitt ledsna inlägg.
      Kram från den här Åsa

      Gilla

  5. Usch och fy, det gör ont i hela mig när du berättar. Jag gråter när du beskriver hur han slickar bort dina tårar när du pussar hans nos. Jag KÄNNER det. Det är hemskt att ”leka” Gud och bestämma över liv och död. Men det är avtalet vi ingår när vi bestämmer oss för att ha en fyrbening i familjen, och visst är det mest barmhärtigt att låta dom få somna in när de börjar bli dåliga. Fast usch, så tomt det blir! Kram!

    Gilla

Lämna ett svar till Carina Smedberg Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.