En oväntad viktminskning

Egentligen är väl det här med vikten rätt oviktigt? Om man inte väger alldeles för mycket och vikten påverkar hälsan negativt. Men tankarna envisas, och drar mig ändå till att skriva några rader kring viktminskning. För fyra veckor sen vägde jag 64 kilo. I morse när jag ställde mig på vågen vägde jag 61,7 kilo.

2,3 kilo mindre än för fyra veckor sen. Utan minsta ansats till bantning.

Det får mig att tänka på den reklam som ibland dyker upp i e-posten eller på Facebook. Om undermedel som gör att vi kan gå ner i vikt utan kostomläggning och utan mer träning. Jag tror till och med att det brukar stå något ungefär så här; ”gå ner i vikt medan du sover”. Nä, det är väl ingen som tror på det där. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka på den massiva reklamen för, gissar jag, något ”unikt sammansatt” kosttillskott. Som antagligen kostar rätt många kronor.

Jag har aldrig haft något större bekymmer av eller med min vikt. Jag har vägt ungefär lagom hela livet; någon sa säkert att jag var trevligt rundlätt. Och själv har jag haft angelägnare saker att ägna mig åt än att bry mig om något kilo hit eller dit.

Men för några år upplevde jag ändå att vikten hade betydelse för min hälsa. Då vägde jag 73 och det kändes som att 8 kilo upp från 65 (som jag väl alltid legat runt) påverkade hur jag mådde. Även om 8 smygande kilon låter som en baggis.

Jag mådde inte bra; var ständigt trött, ingen ork alls, hade ont i kroppen, högt blodtryck, gräsvärden till diabetes och sov dåligt. Ändå var det full fart på mig hela tiden; nya projekt, nya idéer… viljan att ”ta det lugnare” existerade inte. Jag minns så väl när projektkollegan Agneta sa: ”jag vet inte om jag kan jobba med dig längre Åsa. Du är så igång att jag blir stressad….”

Jo, det var allt dags att ta itu med lite hälsofrämjande åtgärder. Men att gå ner i vikt långsamt och långsiktig… glöm det…. en ”bråttom-människa” som jag ger upp ett sånt tänk efter någon vecka.

Det var då jag upptäckte kostrådgivaren Ulrika Davidsson och hennes kick-startkurser. Perfekt för mig. Kick-start! Snabba resultat! Utmanande! Perfekt för en tävlingsmänniska som jag.

Så efter ett tag vägde jag 58 kilo. Wow…. alla gamla kläder för små. Minus 15 kilo. Så lätt jag blev. Så bra jag mådde. Köpa nya snygga kläder. Kul. Eufori. Ja, verkligen eufori.

Om det höll? Nä.

Jag åt vad man brukar säga ”bra”, redan innan den där kick-starten. Jag gillar att laga mat, gillar att experimentera fram nya rätter och jag kan kost. Ja, det vill jag faktiskt påstå.

MEN jag åt gärna för mycket av det nyttiga. Det finns mycket som är både nyttigt och gott.

Och visst, ibland slank det ner en del ”onyttigt” också; speciellt i stressade lägen, eftersom både sött och tuggande lugnar. Numera har jag tuggummi som en stressindikator.

De gånger jag kommer på mig med att längta efter ett tuggummi vet jag att jag stressar för mycket.

Jo; hur det gick efter kick-starten? Det är nog inte särskilt överraskande för den som gör en Kick-start att det är lätt att vikten går upp igen. Det låga kaloriintaget under bantarveckorna är i princip omöjligt att hålla fortsättningsvis. Så jag gick upp några kilon igen – gjorde en ny Ulrikakurs – lyckat resultat förstås/det är omöjligt att misslyckas om man följer ”reglerna” – gick upp några kilon igen – gjorde en annan Ulrikakurs – lyckat resultat förstås/det är omöjligt att misslyckas om man följer ”reglerna”……

Och så där skulle jag ha kunnat hålla på år ut och år in.
Men hur nyttigt för min hälsa?

Nej, det där fungerade ju inte. Men gudarna ska veta att vi har fått många nya favoriträtter i huset. Ulrika Davidssons förmåga att skapa goda och kreativ rätter är i det närmaste oslagbar.

Men ett liv med jo-jo-bantning? Nej, det är inget för mig.
Så jag accepterade att min kropp inte ville väga 58. Även om min hjärna först tyckte att det skulle den absolut göra.

För 4 veckor sen, med två veckor kvar till den årliga hälsokontrollen på ”byns” Hälsocentral, kände jag viss oro både för mitt blodtryck, mina blodfetter och glukosvärde. Och hur mådde egentligen mina njurar? Det fanns tecken på att allt inte stod riktigt bra till.

Jag blev faktiskt lite rädd. Och bestämde mig för att göra något, för mig, rätt drastiskt:

Jag bestämde mig för att sluta stressa.
Jag bestämde mig för att dra ner på kaffe.
Jag bestämde mig för att inte dricka vin till maten de två kommande helgerna.
Jag bestämde mig för att på vardagskvällarna ligga i sängen senast kl 22. Helst redan kl 21,med en bok i handen.

Mina värden vid hälsokontrollen var okej.

I morse ställde jag mig på vågen för första gången på 4 veckor.
Jag hade gått ner 2,3 kilo.
Hur gick det till?

Om du vill kommentera det du läst så gör det gärna här på min blogg. Jag försöker låta bli Facebook. (Det går sisådär).

I morgon har jag SKÄRMFRI SÖNDAG. Men på måndag bloggar jag igen.

10 reaktioner till “En oväntad viktminskning

  1. Åsa – otroligt klokt! Själv har jag gjort alldeles för mycket så kvickt att jag sprungit om mig själv utan att märka det på ngt sätt. Om jag kom i ”mål” ha nä skulle inte tro det. Nu jobbar jag på samma spår som du. Bytt jobb, slutat springa på träning jag ju inte tycker är kul plus får dåligt självförtroende av.. och jobbar med andning , yoga, gå och hästar. Kommer ta tid och det är fasiken inte lätt ( som att man inte ens haft tid att fylla lungorna med syre på ngt sätt..)men jag tror på det och hejar på både dig och mig. Skärmfri söndag.. tåls att tänkas på..

    Gilla

    1. Å, Isa så fint du skriver. Jag är precis på väg att stänga ner datorn. Men såg din kommentar. Kul och viktigt att gå i det här spåret…. och att vi gör så både du och jag! Det gillar jag. Vi borde nog ses ❤

      Gilla

    1. Jag tror att vi är långt ifrån ensamma. Jag publicerade texten i Facebookgruppen Ulrika hälsovärld. Jag kan se att 130 personer gillat inlägget och där finns ett tiotal kommentarer som jag tänker svara på nu. Jag är övertygad om att den som börjar jobba med grundorsaken till sin övervikt kommer att lyckas mycket bättre än den som använder bantning som ”plåster”. Så heja oss ❤

      Gilla

    1. Så klart att det är klokast med ett lugnt tempo. Men det är nog lite mer komplicerat än så, tror jag. Lättare sagt än gjort, för de flesta. Viktigast är nog att fundera över grundorsaken till ohälsosam övervikt. Ofta är det stress eller känslor som får oss att använda mat till annat än att stilla hungern.

      Gilla

  2. Din text tar jag med mig. Det känns skönt och läsa om hur andra förhåller sig eftersom vi i mångt sitter i samma båt. Du gav mig lite och tänka på. Mitt problemet beror säkert på att jag försöker springa i mål var gång istället för att promenera i lagom takt längs kringeli-kroken-stigen. Trevligt att du delar med dig.

    Gillad av 1 person

    1. Tack för att du kommenterar. Jag har slutat med att tänka på ”mål”. Det är så roligt att kämpa mot ett mål. Men när man sen är där blir det rätt tomt…. Och när det gäller hälsa och att må bra kanske man inte ska ha något mål, utan istället tänka att ”det är så här jag lever nu och för all framtid”.

      Gilla

  3. Oväntad viktminskning inträffade hos oss för några veckor sedan, både maken och jag drabbades. Tyvärr visade det sig att vågens batteri var på upphällningen, och efter några dagars ”lätthet” visade vågen inget alls. Efter batteribyte var vi tillbaka på originalvikten igen. Hur mår dina batterier (vågens alltså)?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.