Älskade underbara unge. Jag är så stolt över dig. Fast det inte är min förtjänst på något sätt.
Under många år var Sweden Interntional Horse Show liktydigt med jultradition för oss. Vi satt där i Globen och njöt av dansande hästar och duktiga ryttare. Men sen har det gått några år, utan att vi åkt in och tittat.
Numera är tävlingarna och showen i Friends arena. Igår kväll var vi där. Barnbarnet Milla, 9 år, red på shettisen Casper i showen Horse war och sen i det stora julnumret. 15 000 personer på läktarna.
Det var verkligen fullt ös på de små hästarna. Och jag kände mig både stolt och lite orolig där på läktaren. Och jag är rätt säker på att mamman Ida, som backat upp Milla under dagarna i Friends, och Milla själv också hade lite fjärilar i magen.
Jag tror inte att Milla riktigt själv anade hur stort och mäktigt det här projektet är. Och hur mycket det nog har utvecklat henne.
Ljus, ljud, myller av hästar och människor, logistik in i minsta detalj. Och att vara 9 år och älska hästar, att få frottera sig med alla sina ”rididoler”; det måste vara en galen känsla. Och att rida in i strålkastarljus till fyllda läktare. Går det ens att föreställa sig det i Millas ålder? Men nu vet hon.
Jag undrar om hon tycker att upplevelsen i Friends är som belöning för allt det arbete hon lagt ner med hästen Casper. Milla och kompisen Lovisa (som också var med) har verkligen tränat och åter tränat. I månader, i alla tänkbara väder, i ljus och i mörker, på helger och vardagskvällar. Nog har jag under den senaste månaden ibland mött en trött och lättretad ”surpuppa” som kommit och ätit frukost hos mig före skolan. Jag anar att det varit mörkerridning kvällen innan.
Filmsnutten som kommer här är inget för ”petiga” personer. De som har några som helst kvalitetskrav på inspelningar kan avstå från att titta. Det är nog bara mormödrar, farmödrar och andra som älskar hästar och drömde om att få rida inför stor publik när var små som förstår.
FARMOR NORD 