Måndag morgon kl 06.10. Frukosten är avklarad och jag borde väl förbereda mig för den nya dagen. Typ att plocka i diskmaskinen, klä på mig, bädda och allt det där rutinliga som pågår varenda morgon. Dag ut och dag in. Nej, jag klagar inte. Men det känns lite trist… Fast jag gillar ju att livet stannat till. Tror jag. Gör jag? Bara vila lite lite grann på kökssoffan först…
Det är något märkligt med måndagsmornar. Aldrig är jag så trött som nu. Jag gissar att det beror på att lördag morgon och söndag morgon startar senare. Sisådär vid 8. Kroppen vänjer sig fort. Men på måndagsmornarna får jag ge den bekväma kroppen lång näsa och skicka den tillbaka i selen. Tisdag, onsdag, torsdag, fredag är jag morgonpigg. Men måndagar, nja.
Tillbaka i selen. Hur känner du inför det uttrycket? Jag ryser lite. Det känns inte så kul. Men jag gissar att det finns en del som gillar innebörden, dvs att allt är som det brukar vara. Igen. The same procedure as last year, eller last day.
Det finns vissa saker i pensionärslivet som jag har svårt att förlika mig med. Till exempel det här med att inte prestera något bestående varje dag. Jag säger inte att jag gjorde det varje dag under yrkeslivet, men oftast.
Numera är jag också igång hela dagarna, men det är bara om jag låter bli att göra mina dagliga sysslor som ”de märks”. Då skulle det vara skitigt i nötdjurens ligghallar, hästarna skulle vara utan mat och vatten, diskbänken överfull av disk, sängarna obäddade, tvätthögen växa, katten kissa inne, hunden löpa amok av sysslolöshet, håret stå på ända, dammössen bli ”råttor”, kylskåpet tomt och brevlådan överfull.
Jag läser det jag skrivit och upptäcker att läsningen inte precis piggar upp mig. När jag tittar upp från datorn och ut genom fönstret framför mig förstärks tristheten. Det dagas grått väder idag.
Någon som tror att jag nu gett mig en bra start på dagen och den nya veckan?
FARMOR NORD 
Lämna en kommentar